Every man is just a big boy, but every girl is a tiny woman. True story.

Kanske kollat på How I Met Your Mother lite för mycket? Säger "true story" så ofta jag kan. Åtminstone när jag är med min pojkvän, för han är den enda som förstår anledningen, och man vill ju inte verka vara dum i huvudet.

På tal om det, min skoldag avslutades awesome. Jag fick en kram av en tjej i klassen. Första kramen jag fått av någon i klassen (förutom Ullis och Linn, men det räknas inte eftersom de bytt klass). Det var bäst, det kan jag leva på hela helgen :)

Ikväll har jag kollat på Kissies, Kenzas och Blondinbellas bloggar. Jag förstår inte, vad är det som gör dem så kända. Det är ju inte direkt kul att läsa deras loggar, right? Vad ska man göra för att bli känd bloggerska? Operera sönder både bröst och läppar? Är det verkligen det som är grejen? Isåfall är det ingen idé att jag hoppas och försöker, för det är inte en enda jävel som kommer få komma i närheten av min kropp med en kniv om inte livet står på spel.

Men så kan man ju också kolla på min statistik, och det är ju trots allt så att jag faktiskt får en besökare nästan varenda dag. Det gör mig jätteglad.

Dock skulle det vara kul att få lite feedback. Om ni kommenterar vad ni vill läsa för skit kan jag ju alltid försöka följa era viljor :)

Plus att jag kommer blogga oftare, och det vill vi ju allihopa ;)

XOXO

Babella

Vaknar upp i en okänd soffa och ser på ett tak som inte är mitt. Försöker komma ihåg vad som hände igår, hur jag hamnade här, men det gör för ont. Det känns som att mitt huvud ska implodera. Slänger benen över soffkanten och sätter mig upp. Det straffar sig direkt, och jag måste luta huvudet i händerna och se ner i golvet för att inte spy. Det tar en stund, men till slut känner jag att jag kan se upp på omvärlden igen. Jag känner inte igen resten av lägenheten heller. En vägg är täckt av bokhyllor, som är fyllda med böcker. En annan består mest av fönster och en dörr ut på balkongen. Går fram och ser kisande ut på utsikten. Känner sakta men säkert igen mer och mer av omgivningen. Jag är i Stockholm, så mycket vet jag nu. Solen står högt på himmelen. Kastar snabbt en blick på klockan på andra sidan rummet som jag av någon anledning vet är där. Jag har sovit bort halva dagen. Det är ovanligt för att vara mig. Vad gjorde jag egentligen igår? Vänder mig om och går bort mot något som ser ut som ett kök. Får syn på att någon ligger på en madrass bakom soffan.

      ”Haha, jag fick soffan! Ni får sova på golvet!” Jag ligger på soffan och skrattar åt mina nya vänner som tydligen hade hoppats på att få dela soffan den natten.

       Vinglar till, förvånad av ”flashbacken”. Förvånad över att höra min egen röst säga det. Försöker minnas mer, men det går inte. Upptäcker att det faktiskt är två personer som ligger där, tätt hopslingrade. De påminner om en av de miljontals knopar som min pappa försökte lära mig när jag var liten och vi seglade tillsammans. Det känns lika meningslöst att försöka komma ihåg namnet på den nu som det gjorde då. Kliver över dem, vidare ut i det som visar sig vara ett kök. Jag tror aldrig jag sett så många tomma flaskor tidigare. Jag börjar förstå orsaken till min huvudvärk nu.

       I hopp om att hitta något piller för att mörda min huvudvärk börjar jag öppna skåpluckor. När jag gått igenom varenda skåp i köket, kylskåpet och frysen inkluderat, och endast hittat mitt favoritte ger jag nästan upp och sätter igång en kanna med tevatten istället. Jag känner mig dumt nog väldigt hemma i denna lägenhet. Slår mig ner på en av köksstolarna, men reser mig nästan med det samma. Hur dum får man bli om man letar huvudvärkstabletter i köket? De finns nästan alltid i badrummet. Men när jag öppnar dörren in till badrummet står en man med ryggen mot mig och kissar. Innan jag hinner slänga igen dörren vänder han sig om och säger ”Hej älskling”.

       En skärgårdsö. Vi är på en skärgårdsö. Hur vi kom hit vet jag inte. Hur vi ska ta oss härifrån vet jag inte heller. Ingen av oss vet riktigt vad som är upp eller ner. Micke håller mig hårt i handen. Han säger att han älskar mig. Jag säger med en smula osäkerhet i rösten ”Jag älskar dig också”, men det känns bra att säga det, så jag säger det igen och han lutar sig sakta fram tills våra läppar möts och allt känns helt enkelt bara rätt.

       Det sista jag kommer ihåg från skärgårdsön är mig själv säga ”ja”. Med en känsla av att jag egentligen redan vet vad jag ska se, ser jag ner på min vänstra hand. Mycket riktigt, på ringfingret sitter en ring. Skriker till och tar ett par steg bakåt. Ser från ringen till honom och tillbaka igen. Det kan inte vara sant. Jag skulle aldrig göra något som detta. Men ändå känner jag att det är sant, och jag får för en gång skulle känna den bittra smaken av verklighet sakta gnidas in i mitt ansikte.

~

Tack hjärtat för att du hjälpte mig att komma såhär långt. Och förhoppningsvis kommer jag hinna skriva vidare på detta nån gång..

XOXO

Babella 

Ber om ursäkt att jag varit så dålig på att blogga på senaste tiden. Det kommer bli bättre snart. Men här kommer ett nytt inlägg i alla fall!

Snabb vokabulär för oinsatta:

Femimister - de som vill ha jämställdhet.

Rabiesfeminister - de som säger sig vilja ha jämställdhet , men egentligen vill att kvinnorna ska ha mer makt än männen osv. Antagligen hämndbegäret som tar över.

Smygfeminister - de som tror att alla feminister är rabiesfeminister och därför inte vill kopplas till att vara feminist. De flesta personer hamnar under denna kategori.

Jag har inte följt Let's Dance ordentligt. Men de program jag sett, alltså fyfaan vad förbannad jag blir! Jag har aldrig tidigare haft något emot Gudrun Schyman. Jag tycker i allmänhet att hennes åsikter och politiska inställning är helt okej. Men så som den kvinnan håller på, jag blir galen!

"Ja, själv när jag träffade Jacques som jag lever ihop med nu så sa jag 'änligen har jag träffat en människa'. Att det sen var en man, det passade ju just mig, det kunde ju ha varit nånting annat."

Vad i hela världen har det med någonting att göra? Okej, hon pratade om karnivalen i Rio (det var typ karnivaltema tror jag), sen kom hon in på Pride-festivalen, och sen sa hon detdär. Kändes extremt ansträngt, som att hon tänkte "hmm, hur ska jag få med hbt-frågorna här också?".

"Ja, det kan ju finnas människor som känner att 'det här har väl ingenting med Let's Dance att göra', hbt-frågorna, det har det ju! Vi är människor, vi tycker om att leka, vi dansar, vi älskar."

Inte nog med att hennes små tal under programmet är sjukt patetiska, hon ser ut som en glasspinne när hon dansar. Och allt detta tjat om hennes "sexiga ben"... De är inte sexiga!

Veckan innan körde de vals, det såg väl helt okej ut för att vara på deras nivå. Avslutet var dock extremt fail. Hon går iväg från honom och sliter av sig underdelen av klänningen! Och på rumpan har hon ett kvinnomärke... För det första ser hon ut som en jäkla fågelskrämma när hon går. För det andra, ett kvinnomärke på rumpan?!? Varför? Det känns ju endast hemskt. Hon ska vara feministernas politiker, men allt hon gör får mig bara att skämmas över mänskligheten. Det verkar dessutom som att hon egentligen inte är feminist. Hon verkar vara en rabiesfeminist.

Men rumpan var det ja. Hon gör det antagligen endast för att få fler väljare. Kolla denna artikel bara: http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/tv/letsdance/article6555264.ab

Visst, det är otroligt smart drag att försöka få väljare genom att vara med i Let's Dance. Men hon gör det ju på helt fel sätt. Känns som att jag upprepat det tusen gånger nu.. Får skylla på febern.

Tycker denna artikel var rätt bra också:

http://www.expressen.se/debatt/1.1822211/vi-feminister-har-visst-battre-sex

Om ni inte orkar läsa hela artikeln, spana i alla fall in rubriken. Jag tror inte på det själv, men rätt kul med undersökningen och allt detdär.

Dessutom tycker jag att ni ska spana in detta:

http://www.youtube.com/watch?v=1CWm_sOZfsU

Vet inte om jag ska tycka att det är korkat, äckligt eller roligt...

Till er som vill ha uppdatering av mitt liv i allänhet:

Just nu ligger jag hemma och tror jag har halsfluss. Ska till läkaren om en och en halv timma och se vad det är för fel. Hoppas jag får något som gör att det gör mindre ont hela tiden. För det gör det. Skitont. Överallt. Hela tiden.

Annars händer det väl inte sådär jättemycket... Vi jobbar faktiskt om manligt och kvinnligt i skolan. Misstänker starkt att min mänk-lärare (mänk = människan socialt och kulturellt) är smygfeminist, om inte feminist till och med.

Sen sist har jag ju börjat läsa musik som estetisk verksamhet också. Jag och en kille från Barn och Fritid ska typ spela tillsammans, och det är faktiskt skitkul, även om det inte går så fort. Skulle haft tredje lektionen idag, skitpissigt att jag missade den.

Jaja, återgå till ditt liv nu. Trevligt att du orkade läsa ända hit [:

XOXO

Babella Bitterfitta - stolt feminist!

På tok för länge sen som jag bloggade senast. Jag antar att det helt enkelt inte hänt något speciellt i mitt liv, iaf inte nåt som jag känner att jag kan blogga om. Har inte riktigt haft lust, ork eller tid heller för den delen. Men nu när jag ligger i min säng och väntar på att min pojkvän ska spy klart på nedervåningen känner jag en liten saknad efter bloggandet. Så även om detta kanske inte är det trevligaste blogginlägget så behövs det, jag måste få skriva av mig...

Jo, men vi har ju spytt hela bunten. Det började med att jag mådde illa när vi kom hem i fredags. Sen kände jag att jag inte kunde äta middag. Så jag gick och la mig. Sen spydde jag. Och sju gånger till efter det. På lördagen låg jag med feber, sov nästan hela dagen. Idag känner jag min nästan frisk. Kan inte äta, bara lite i taget, och det enda jag ätit hittills är lite nyponsoppa, lite yoghurt och en macka. Rätt tråkig mat i längden.

På lördagen började pappa spy. Idag har han legat med feber. Knappt sett skymten av honom. Har kollat till honom lite då och då, sett till att han dricker och inte blir för varm. Ibland är det trots allt bra att läsa omvårdnadsprogrammet.

På eftermiddagen/kvällen idag började min pojkvän spy. Och för inte särskilt länge sen började även pappas fru spy. Nu är det bara att hoppas att inte mamma, som var på besök här idag, inte börjar hon med...

Och jag är glad att det är magsjuka/vinterkräksjuka, och inte någon form av massgraviditet.

Haha, fräschaste blogginlägget någonsin! Men som sagt, jag behövde verkligen skriva av mig. Och när det är så kan man skriva nästan vad som helst.

XOXO

Babella

Uschushusch. Sjuk, trött och halvdöd. Det kan bli bättre, ja.
Och jag har nog feber när jag skriver detta..

Pappa väckte mig med frukost på sängen. Tänkte ignorera honom först, men jag fick en känsla av att jag skulle vinna på att öppna ögonen trots allt. Och där stod han med en bricka med mitt favoritte och mitt favoritbröd med mitt favoritpålägg på. Amanda goes happy!

Kommer knappt ihåg när jag fick frukost på sängen senast. Hösten 2008 på Öland. Min namnsdag. Jag fick en kalender som pappa visste att jag ville ha. Rosa bandets kalender för 2009. Exakt ett år senare fick jag rosa bandets kalender för 2010. Den är rosa och jättesöt. Jag gillar inte rosa i vanliga fall, men den är riktigt söt.

Efter det har jag ägnat hela dagen åt musik. Plinkat på pianot. Det känns inte så välstämt längre. Installerat skrivaren på min dator så jag kunde skriva ut noter. Är förvånad att jag klarade av det utan hjälp. Spelat gitarr och sjungit till. Det var inte så smart märkte jag efteråt. Det sägs ju att man lär sig av sina misstag. Jag är nog ett undantag.

Eller kanske inte. Köpte ju en ny töjstav till örat. Har inte tappat den. Den sitter jättebra. Kan dra igenom den helt utan problem nu. Känns rätt tråkigt egentligen. Lyckades töja på en dag ungefär. Vad ska jag göra nu? Ah, right. Mitt hår. Såklart. Det ser helt hemskt ut. Det känns som att det syns mindre för varje dag som går.. Tur att jag ska få hjälp med att färga om det snart.

XOXO
en febrig Babella

Hur kommer det sig att kärlek är så svårt?

Tänk om universum vore fulländat. Då skulle man födas, växa upp med massor av kärlek i en värld utan krig, helt ovetande om att det finns annan kärlek än den man får från föräldrar och andra släktingar. Sen, vid någon ålder, så blir man mogen. Man lär sig att man kan älska någon på andra sätt än man älskar sina föräldrar. Och så blir man kär i nån, gifter sig och skaffar barn. Och innan dess har man skaffat sig en bra utbildning och ett bra jobb, så man kan försörja familjen. Och man kan såklart inte bli kär i någon annan än den man gift sig med, man älskar bara den och vill aldrig ha någon annan. Sen dör man. Samtidigt som sin partner såklart, så man slipper vara ledsen över det.

Synd att vi inte lever i ett fulländat universum. Eller tur kanske.

Uschuschusch, varför alla dessa tankar? Och varför alla dessa känslor?

Till er som vill ha en uppdatering om resten av mig just nu:
x Jag har börjat skolan igen. Konstigt nog längtade jag efter att gå i skolan. Skönt att ha det som vanligt igen, I guess.
x Jag har nya glasögon. Stora, svarta plastglasögon. Det är knappt någon som märker att jag inte har mina gamla, så jag antar att de passar bra. Eller så passar de fett illa, men ingen vågar säga något.
x Jag färgade håret idag. Jag tror att det blev fail. Igen. Precis som förra gången. Men denna gång berodde det inte på att frisören inte färgade den färg jag skulle ha, utan att vi hade för lite färg. Men jag ska färga det igen. Snart.
x Jag började töja örat igår. Men jag tappade den igår också. Så jag måste köpa ny. 60 kronor bara sådär, åt helvete. Kul.
x Jag kanske borde byta namn. Babella Bitterfitta. Passar helt klart bättre.
x Oh, right. Jag har hittat min tvillingsjäl.

XOXO
Babella

Datorkrasch 2038. Flashback anyone?
Läste en riktigt förvirrande artikel i Aftonbladet härom dagen. Nu är det ju dags igen för att varna om att datorerna kommer att ge upp. För nu har de ju inga ”tidsstämplar kvar”. Tidsstämplarna representerar sekunderna i datorerna. Öh… Va? Är det bara jag som tycker att det är riktigt, riktigt skumt?
Det roligaste i artikeln var ändå när de skulle berätta när kraschen skulle inträffa. För i början stod det såhär:
Klockan tickar just nu ner, bokstavligt talat. För om drygt 28 år, tisdagen den 19 januari 2038, så kommer buggen att slå till.
Senare i artikeln är det annorlunda.
När klockan i datorerna räknar en sekund över 2038 så kommer allt slå om – och systemet tror plötsligt det är fredagen den 13 december 1901. Lucia. Men 137 år fel.
Är det bara jag som tänker WTF??? just nu? Har jag missuppfattat precis allt, eller är det helt sjukt, det här?

Och sen var det ju det här med kokosnötter. De kan ju vara farliga. Tydligen. Förutsatt att man sitter under en kokospalm.
Nyligen satt han (Färjan-Håkan) och gick igenom lite papper, helt ovetandes om de livsfarliga nötterna som dinglade 20 meter ovanför. Helt plötsligt smällde det till. Nöten träffade Håkan mitt i pannan.
Ursäkta, men HAHAHAHAHAHAHA!!! En snubbe får en nöt i pannan, och då blir det feta rubriker, och kokosnöten är dödlig!!!
Nej okej då, det har skett andra olyckor med (mer eller mindre) kändisar. 2006 trillade Keith Richards ner från en kokospalm i Fiji. Under Robinson 2008 råkade en deltagare hugga en annan deltagare i huvudet med en machete när han letade efter palmhjärta. Under samma säsong högg en tredje deltagare sig i fingret när han skulle dela en kokosnöt.
Varför, varför, varför klättrar men i en kokospalm? Och hur lyckas man råka hugga någon i huvudet? (Det kan ju knappast vara så att han letade efter hennes hjärta.. Om hon hade det där uppe måste hon varit väldigt väldigt väldigt rädd förstås. Och det skulle nog jag vara om jag fick en machete i huvudet…) Och varför flyttar man inte handen när man ska dela en kokosnöt? Jag fattar ingenting..

Något annat som kan vara farligt är ju årets julklapp, spikmattan. Den kan orsaka hjärtklappning, illamående och svimmning. Men bara om man har högt blodtryck. Mankan dessutom få hudsjukdomar. Men bara om man inte tvättar den.
Kom igen. Det mesta kan nog orsaka illamående och hudsjukdomar om man har högt blodtryck och inte tvättar objektet. Tänk till exempel om man inte skulle diska tallrikar och bestick efter att man ätit. Jag mår illa av att bara tänka på det. Så kom igen, kom på något bättre att skriva om, Aftonbladet.

Något som däremot definitivt är farligt är svininfluensan, eller ”den nya influensan” som man ska säga numera. Men jag förstår inte riktigt varför det är sån uppståndelse över det egentligen. Visst, det spred sig jättefort. Men det gjorde ju fågelinfluensan också. Och den försvann ju. Dessutom dör ju fler av ”vanlig influensa” än av svininfluensan. Men det kan ju faktiskt vara så att så ”få” (det är ju fortfarande alldeles för många) har dött eftersom alla vaccinerat sig så duktigt. Eller så var det här med vaccination ett stort misstag eftersom svininfluensan skulle snabbt försvinna av sig själv. Det kommer vi ju aldrig få veta, och det kanske är lika bra. JAg har iaf inte vaccinerat mig. And I’m fucking proud of it.

XOXO
Babella

Fyfan. Måste bara få säga det igen. Fyfan.
En av mina favorit-vårdtagare dog förra veckan.

Imorse ville jag inte. Inte alls, ingenting. Möjligtvis ligga kvar i min säng och läsa det underbara bok jag håller på med. Inget annat. Världen kunde dra åt helvete.

Men men, jag var tvungen att jobba, så jag klädde på mig och gick ner. Tog ett steg ut. Kunde absolut inte andas. Tänkte att jag kommer aldrig klara av att jobba. Aldrig i livet. Men men, jag var ju tvungen att jobba.  Så jag började gå mot lokalen där vi träffas på morgonen. Efter kanske 100 meter frös jag så jag skakade i hela kroppen och kunde knappt andas. Vände om och tänkte att jag skulle få krypa ner i min säng igen. Men jag var ju tvungen att jobba, så jag vände om igen och gick till lokalen. Mina fingrar började bli lila när jag kom fram. Kom 10 minuter för sent. Fast min handledare var inte där, och jag blev jättenervös. Visade sig att jag inte alls var 10 minuter sen, utan 20 minuter tidig. Jätteskönt!

Kollade på när en tant stack sig själv med insulinsprutan. Duschade en annan tant och blev dyngsur om fötterna. Inte kul sen när vi gick ut i -14 igen. Träffade en mys-tant, såg till att hon fick medicin. Träffade en mys-gubbe, gjorde frukost till honom, letade fram hans cigaretter och tändare. Tände hans cigaretter och satte inte eld på hans obefintliga ögonbryn. Tur det.

Sen var det min favoritdel. Servera mat på ”Träffpunkten”, pensionärernas privata restaurang. Det är så underbart att träffa så mycket människor! Först förbereda, sen servera mat år dem, sen efterätt, och sen får vi sitta ner och prata med dem. Jag satt och pratade med en tant i säkert en halvtimma, minst. Hon berättade om sitt liv, verkligen intressant. Hon fyller 70 nästa år, så det är ju ”bara” 53 års skillnad. Men ändå är det så mycket skillnad på vilka världar vi lever i.
Och sen fick jag ett par jättesöta sockor/tofflor för små människor av henne. Kanske passar Leander snart 

Sen var det dags för mig att sluta. Jag som hade sett fram emot det, och så kändes det ändå vemodigt. Men jag ska ju dit imorrn och lämna julklapparna jag glömde ta med idag.. Och det är faktiskt fett skönt att aldrig mer behöva gå dit och jobba. Tänker försöka få jobb på ett annat ställe i sommar, något som inte har ett skit med hemtjänsten att göra!

XOXO
Babella