Ända sen jag var riktigt liten har jag fått frågan "vad vill du bli när du blir stor?".

På 17 år hinner man ha många drömmar. Ibland vet man inte vad man vill göra av livet, men ibland är man helt säker. Idag är en sån dag. En säker dag alltså.

Jag kommer ihåg när jag gick på det som då kallades lekis och vi skulle rita en bild på vad vi ville bli när vi var stora. Jag ville då bli ballerina, så jag ritade det. Jag tyckte att det passade mig eftersom jag är född med en för kort hälsena på en fot. Ända tills jag gick i fyran, kanske femman, kunde jag inte gå som alla andra när jag inte hade skor, utan gick alltid på tå. Men alla i min klass tyckte jag var dum i huvudet eller nåt, så jag tvingade mig själv att lära mig gå helt enkelt. Nu märker jag bara av det när jag går i trappor, det spänner lite i den foten, och när jag är riktigt riktigt stressad, då går jag på tå.

Hur som helst...

Ett par år senare var jag tillräckligt gammal för att se "Pretty Woman", dendär filmen nät Julia Roberts är hora... Jag tyckte att det verkade rätt coolt, så jag ville också bli hora.

Ett tag senare såg jag "The Whole Ten Yards" också, den när Bruce Willis (  ) är hit man. Då ville jag också bli hit man.

Hahaha, det är ju inte klokt vad konstiga idéer jag hade när jag var liten!   

Hmm, sen var det nog ingenting speciellt jag ville bli på många år. Ja, förutom professionell dansare. Jag har alltid brunnit för dansen och så fort jag får en chans dansar jag. Men jag är dock inte tillräckligt bra för att bli proffs.

En del sjunger i duschen, jag dansar...  

I åttan, eller sjuan kanske, fick jag upp ögonen för fotografi. Jag lånade mammas kamera så ofta jag kunde och sprang ut och fotade, pappas också för den delen.

Den praktik jag gick på då var hos svenskt skolfoto (tråkigaste praktiken ever!   ) och hos en frilansfotograf...

Laddar upp lite bilder längre ner.   

Andra praktiken, i nian, då var jag inne på att jobba som servitris... Men sen insåg jag väl att man inte direkt får den högsta lönen där. Och jag tror jag skulle tröttna på det rätt hårt.

Men nu har jag äntligen fattat vad jag verkligen vill bli, och jag har hållit fast vid det i flera år! Det känns så skönt att äntligen veta. Och även om jag ibland tycker att min utbildning suger så vet jag att om många många år, så kommer jag kunna jobba som det jag vill, och då kommer det vara värt att läsa om endast gamlingar när jag egentligen vill läsa om något annat.

Min APU i ettan gick ut på just det, att ta hand om gamla alltså. Det var helt okej då, men jag vill inte jobba med folk som ändå kommer dö inom några år. Jag fäster mig för lätt vid folk. Jag vill snarare jobba med motsatsen.

Så vad vill jag bli då?

Barnmorska.

Finns det något som kan vara finare än att hjälpa en alldeles ny människa till världen? Skulle inte tro det.

Och nu ska vi snart ut på APU igen. Just nu håller vi på att välja vart vi ska vara och skriver upp det på en lapp, och jag kollar varje dag så ingen har valt det jag har valt, nämligen Kvinnokliniken på Nyköpings Lasarett. Det finns bara en enda plats, och jag ska bara ha den! Åh vad jag hoppas att just jag hamnar där... Jag ska verkligen göra allt jag kan för att få platsen.

Så nu hoppas jag att ni håller tummarna för min skull!

Här kommer bilderna jag lovade förut: (tog med sånt som jag tecknat också, var riktigt bra på det ett tag förut ^^)

Men nog om mig, vad vill du bli när du blir stor?   

Funderar på att ha "månadens personliga" eller nåt liknande, då jag skriver om nåt personligt (duh). Vad tror ni, skulle det vara roligt att läsa?

Hah, kanske min bloggs kortaste inlägg någonsin? ^^

Haha jag är så seg! Jag hade tänkt att gratulera min älskare lillebror på ettårsdagen nu, 10 dagar senare :)

För ett år sen, nån dag innan du föddes eller så, hade dina föräldrar och jag tittat på film. En helt vanlig kväll helt enkelt. Medan din mamma var på toa där nere stängde jag och pappa av filmen och plockade undan godiset och så vidare. Jag sa god natt och var på väg till mitt rum för att sova, men så säger din mamma från nedervåningen att jag inte får gå och lägga mig. Jag fattar ingenting, varför ska jag inte gå och lägga mig? Men sen säger hon att slemproppen gått, och att du är på väg ut nu. Äntligen ska vi få träffa dig!

Så jag blir helt stirrig och springer omkring, ringer min mamma för att hon ska hämta mig och sen ringde jag till min dåvarande pojkvän och pratade och pratade och pratade, men jag tror inte att jag sa något viktigt. När min mamma hämtat mig fick jag bara vänta...

Det var riktigt jobbigt eftersom du tog nog två dagar på dig från den dagen tills att du kom ut. Men när du väl kom ut, och jag fick träffa dig... Damn, du var den sötaste bäbis jag någonsin sett! Jag hade inte tid att stanna hos dig så länge, jag och mamma skulle iväg och fixa gymnasiet till mig, men jag ville verkligen aldrig släppa dig. Jag tog en massa bilder på dig med mobilen så jag skulle kunna visa upp dig, för det kunde väl inte finnas nån som hade sett en så fin unge?

Känslorna som kommit efter din födsel har känts jättekonstiga, eftersom jag aldrig känt dem förut. Syskonkärlek. Du har ännu inte hunnit göra mig arg, mer än att du drar i mitt hår och tar mina glasögon hur många gånger jag än säger till dig. Men du fattar ju inte, så det är ju inget att bli sur för ens.

Och nu sitter vi här, ett år senare, med en stor fin pojke som tagit sina första steg, kan uttrycka sig så vi runt omkring förstår och säkert har några tänder på väg ut.

Min kärlek till dig är obeskrivlig. Jag kan inte förstå hur världen kunde gå ihop utan dig, du är den saknade pusselbiten. Tanken på dig gör mig lycklig, du gav mitt liv en större mening. Jag är otroligt glad över att inte bara vara din storasyster, utan även din gudmor. Jag kommer alltid stå på din sida, hjälpa dig när du behöver det och försvara dig när du behöver det.

Tack för att du finns,

Älskade lillebror Leander   

I filosofin fick vi i uppgift att läsa och analysera denna artikel:

http://www.dn.se/debatt/lika-bra-att-nu-tillata-dopning-i-elitidrotten-1.524070

Till er som inte orkade läsa artikeln: Den här killen tycker att dopning ska tillåtas inom elitidrott.

Till filosofiuppgiften hörde att vi skulle plocka ut hans för- och motargument. Nu när jag gjort klart uppgiften och läser igenom hans argument blir jag besviken, för han ska tydligen vara en av Sveriges bästa filosofer, om inte till och med den bästa.

Hans argument för att tillåta är bland annat att "vi har ändå så dåliga tester så varför inte tillåta det helt", "det svenska simundret från 90-talet och fotbollsguldet 94 grundades på kreatindiet", "tillåter man droger kan man istället ha klasser baserade på längd, vikt och muskelmassa men inte kön", "prestationshöjande preparat kan också medföra en fortsatt slakt på olika rekord", "uppgiften är inte längre att utröna var gränsen för vad som är mänskligt möjligt går, utan att tänja den" samt "istället för att bara de med talang kan vinna lopp kan vem som helst bli utövare". (Inte 100% korrekta citat, har kortat ner för att det ska bli enklare att läsa)

Och motargumenten? Ja, dem skämtar han bort.

Läser man texten noggrant ser man att han ibland vill tillåta all dopning, och ibland bara Epo-dopning.

Kort sagt tycker jag att han har patetiskt dåliga argument till att man ska tillåta det.

Jag är ju ingen direkt idrottare så jag kan ju inte riktigt sätta mig in i det han säger. Men jag sjunger däremot. Tänk om alla som fick lust att sjunga kunde göra det, sen bara retuscherade man bort det falska, satte dit lite specialeffekter och höll på, och vips var alla superstjärnor som sjöng som gudar.

Det skulle vara lite som att ha helg hela veckan, eller jul året om. Man skulle tröttna stenhårt.

Varför inte bara låta de med talang för löpning springa, de med talang för sång sjunga och de som har talang för att bygga hus göra det?

Det finns de som påstår att de inte har en talang för någonting, men alla har faktiskt talang för nånting. Jag har aldrig träffat en enda människa som inte kunnat säga en enda sak som de är bra på. Ja, förutom under den där perioden i livet där man är ful, tjock och inte kan nånting, fast man  är skitsnygg, väger som man ska och är jätteduktig innebandyspelare.

Och om du fortfarande inte tror på att alla har någon talang, de som inte tycker att de har nå talang har bara inte hittat den. Just du kanske är jätteduktig frisör men du har aldrig testat att klippa nån.

Som ni säkert märkt har det varit val i Sverige. (Nämen hoppsan, har det?)

Ni måste nu ha klart för er att jag egentligen inte är ett dugg insatt i politik och skiter egentligen fullständigt i vad de håller på med. Vi har valt dem för att vi ska slippa ta ställning till precis varenda fråga.

Tänk vad jobbigt det vore om vi var tvungna att ta ställning till precis varenda fråga. Antingen skulle vi inte ha tid med jobb, eller inte ha någon fritid. Eller kanske inget av dem, jag vet ju faktiskt inte hur mycket fixar och trixar med där uppe. Å andra sidan skulle det ju kunna vara rätt lite också, de kanske bara sitter där och käkar kakor och håvar in pengar? Nej, från och med nu ska jag vara seriös. Jag tror inte de käkar kakor (eller det kanske de gör, men i så fall gör de det emellan att de gör allt annat viktigt).

Som sagt, jag fattar inte ett skit av politiken och känner mig rätt bekväm med det. Eller kände mig. Tills förra fredagen, då jag helt plötsligt var tvungen att ta ställning. "Vafan", tänkte jag, "jag är för ung och dum för detta!" Det som hände var alltså skolvalet. Fram tills det ögonblick jag ställde mig bakom skärmarna (eller rättare sagt notställen) var jag helt 100. Jag skulle rösta på piraterna, det fanns inget alternativ. Visst, det de sa om barnpornografi var väldigt dumt. Men jag känner att jag har en förklaring till varför de sa som de sa, och jag accepterade och förlät. Och, vad jag vet, är de de enda som är emot IPRED eller FRA, kommer aldrig ihåg vilken som är vilken.

När jag stod där bakom ville jag helt plötsligt rösta på miljöpartiet. Det tog en lång stund innan jag kunde bestämma mig, men till slut röstade jag. Nu efteråt har jag lite ont i magen för mitt val. Men det känns ändå som att det är okej, det var ju faktiskt inte på riktigt denna gång. Men nästa gång, då ska jag läsa på ordentligt innan.

Det jag faktiskt egentligen skulle skriva om kommer nu.

När man ska bestämma sig för ett parti är det så mycket man måste tänka på. De har åsikter om en miljard frågor, men jag håller med Vänstern om två, Moderaterna om en, Miljöpartiet om fem och Centern också om fem. Så vad ska jag göra? Rösta på Mp till riksdagen, C till landstinget och M till kommun? Nej, fick jag ont i magen denna gång vill jag inte tänka på hur jag skulle känna mig om jag röstade så om fyra år...

Men till varje problem finns det en lösning! Och gissa om det inte råkar vara så att just jag råkar sitta på den perfekta lösningen?

Nej, jag vet inte ens om lösningen är bra eftersom jag är så oinsatt. Men det är en idé, och jag vill dela med mig av den. Jag vill ha era åsikter. Så om jag inte har minst två kommentarer på detta inlägg tar jag alla er läsare, buntar ihop och slår ihjäl!

...

Nej det är jag för snäll för    (<- jag)

Tänk om man hade mindre grupper av människor som bara hade åsikt i en, kanske två (i  så fall sammanhängande) frågor. Då skulle jag kunna med gott samvete rösta på de som i nuläget är i Pp i integritetfrågorna och på de som i nuläget är i Mp i miljöfrågor och så vidare. Förstår ni vad jag menar, eller är jag luddig? Jag känner inte att jag kan förklara bättre vad jag menar än som det är nu faktiskt...

Ett problem som skulle uppstå är att vi skulle behöva rösta många många fler gånger än de tre gånger vi röstar nu. Om man skulle säga "just learn to live with it" eller om man skulle tvingas begränsa sig till att rösta på "den här frågan tycker jag är viktig och denna grupp har en bra åsikt" bara fem eller tio gånger, det vet jag inte. Jag vet inte vilken sort som skulle fungera i praktiken, men jag tror att det senare skulle fungera bättre.

Nu vill jag ha DIN ÅSIKT! Vad tror du, skulle denna sorts "spetsparti"-grej fungera, eller har vi det bra som det är?

För övrigt tycker jag att det är lite gulligt att Sossarna fick flest röster, fast de blå vann. Stackars rödgröna, de hade vunnit om de bara varit fler partier...

Sen tycker jag att det är synd att C och Mp inte bildar ett eget block. Skulle de få tillräckligt med röster skulle de kunna säga stopp till all miljöförstöring. Visst, vi skulle vara halvvägs tillbaka till stenåldern. Men vi skulle vara på god väg mot en bättre, friskare planet.

Jag vill ha en helgrön regering.

Ps. Jag vet att det inte heter "whale" utan "election". Ha lite humor!

Babella is a genus of very small sea snails, pyramidellid gastropod mollusks or mic

romollusks. This genus is currently placed in the subfamily Chrysallidinae, of the family Odostomiidae. The genus seems to be limited to tropical and temperate regions of the Pacific Ocean. Little is known about the biology of the members of this genus. As is true of most members of the Pyramidellidae sensu lato, they are ectoparasites.

http://en.wikipedia.org/wiki/Babella

Balázs Babella (born 21 August 1978 in Vác) is a Hungarian flatwater canoer and former world champion in the four-man kayak K-4 200 m, winning golds in 2005 and 2007. Babella is a member of the Pécs Canoe Club. Babella has since retired from international competition and is currently in Singapore coaching its Kayak and Canoe National Team.

http://en.wikipedia.org/wiki/Bal%C3%A1zs_Babella

Stems from the Jewish grandmother term of endearment "buballa" for her grandson. This version of the term is meant for a boyfriend.

http://www.urbandictionary.com/define.php?term=Babella

Nämen titta här, jag lever ju faktiskt fortfarande. Och min blogg har inte dött av att inte fått nån kärlek. Så bra.

Så, få se nu... Vad skrev jag om sist?

Jo jag fyllde år. Och det var inge vidare kul. Men nu känns det skit samma om det, jag fyllde ju trots allt bara 17. Fast jag är lite bitter över att jag inte fått min schwass-schwass-tårta än, Mamma. 

Sen skrev jag om att jag längtade till skolan.. Well, jag skulle inte ha nåt emot att ha sommarlov ett år till eller så. Det jag inte tänkte på när jag längtade efter skolan var stressen och denna jäkla skolstartsförkylning som vägrar släppa.. Fast jag ska inte gnälla så mycket, de flesta ämnen jag har i år är kul. Ja, förutom de ämnen mitt program handlar om, de är bajstråkiga. Precis som förra året. Tur att jag kan hålla ögonen på målet och inse att jag faktiskt måste lära mig nåt av detta, hur tråkigt det än är.

Och till slut det viktigaste av allt, för nästan två veckor sen blev jag och Jonathan sambos. Nu har vi nästan fått klart allt, jag ska åka till pappa idag och hämta det sista plus städa bort det jag inte städade bort sist.

Men att bo "själv" (dvs inte hemma hos föräldrarna längre) är mycket...mer är väl rätt ord, det är mycket mycket mer än man tror. Du har inte bara friheten att komma och gå som du vill, att äta vad du vill och när du vill, att bestämma själv vad du ska titta på på teven utan att nån annan lägger sig i. Du ska också städa hela lägenheten, se till att det ser någolunda bra ut när nån kommer hem till dig, laga mat (dvs frukost, lunch, middag och kvällsmat som mest), tvätta, se till att det finns toapapper, mat, tvål, diskmedel, dammsugarpåsar hemma... Listan kan fortsätta i all oändlighet. Det var inte något jag tänkte på när vi flyttade ihop. Men nu vet jag hur det är att ha ett eget hushåll.

Numera är det en sen kväll om vi somnar efter 11. Helst går vi och lägger oss 10, för då är vi båda helt slut. När jag bodde i Gnesta somnade jag nästan aldrig innan 12, och då gick jag dessutom upp 6. Här går vi upp 7.

Ja det är mycket som ändras när man flyttar hemifrån. Men trots alla jobbiga saker (som att diska varje dag till exempel, pleh) så skulle jag aldrig vilja byta tillbaka. Har man flyttat hemifrån så flyttar man inte tillbaka, så är det bara.