Ända sen jag var riktigt liten har jag fått frågan "vad vill du bli när du blir stor?".

På 17 år hinner man ha många drömmar. Ibland vet man inte vad man vill göra av livet, men ibland är man helt säker. Idag är en sån dag. En säker dag alltså.

Jag kommer ihåg när jag gick på det som då kallades lekis och vi skulle rita en bild på vad vi ville bli när vi var stora. Jag ville då bli ballerina, så jag ritade det. Jag tyckte att det passade mig eftersom jag är född med en för kort hälsena på en fot. Ända tills jag gick i fyran, kanske femman, kunde jag inte gå som alla andra när jag inte hade skor, utan gick alltid på tå. Men alla i min klass tyckte jag var dum i huvudet eller nåt, så jag tvingade mig själv att lära mig gå helt enkelt. Nu märker jag bara av det när jag går i trappor, det spänner lite i den foten, och när jag är riktigt riktigt stressad, då går jag på tå.

Hur som helst...

Ett par år senare var jag tillräckligt gammal för att se "Pretty Woman", dendär filmen nät Julia Roberts är hora... Jag tyckte att det verkade rätt coolt, så jag ville också bli hora.

Ett tag senare såg jag "The Whole Ten Yards" också, den när Bruce Willis (  ) är hit man. Då ville jag också bli hit man.

Hahaha, det är ju inte klokt vad konstiga idéer jag hade när jag var liten!   

Hmm, sen var det nog ingenting speciellt jag ville bli på många år. Ja, förutom professionell dansare. Jag har alltid brunnit för dansen och så fort jag får en chans dansar jag. Men jag är dock inte tillräckligt bra för att bli proffs.

En del sjunger i duschen, jag dansar...  

I åttan, eller sjuan kanske, fick jag upp ögonen för fotografi. Jag lånade mammas kamera så ofta jag kunde och sprang ut och fotade, pappas också för den delen.

Den praktik jag gick på då var hos svenskt skolfoto (tråkigaste praktiken ever!   ) och hos en frilansfotograf...

Laddar upp lite bilder längre ner.   

Andra praktiken, i nian, då var jag inne på att jobba som servitris... Men sen insåg jag väl att man inte direkt får den högsta lönen där. Och jag tror jag skulle tröttna på det rätt hårt.

Men nu har jag äntligen fattat vad jag verkligen vill bli, och jag har hållit fast vid det i flera år! Det känns så skönt att äntligen veta. Och även om jag ibland tycker att min utbildning suger så vet jag att om många många år, så kommer jag kunna jobba som det jag vill, och då kommer det vara värt att läsa om endast gamlingar när jag egentligen vill läsa om något annat.

Min APU i ettan gick ut på just det, att ta hand om gamla alltså. Det var helt okej då, men jag vill inte jobba med folk som ändå kommer dö inom några år. Jag fäster mig för lätt vid folk. Jag vill snarare jobba med motsatsen.

Så vad vill jag bli då?

Barnmorska.

Finns det något som kan vara finare än att hjälpa en alldeles ny människa till världen? Skulle inte tro det.

Och nu ska vi snart ut på APU igen. Just nu håller vi på att välja vart vi ska vara och skriver upp det på en lapp, och jag kollar varje dag så ingen har valt det jag har valt, nämligen Kvinnokliniken på Nyköpings Lasarett. Det finns bara en enda plats, och jag ska bara ha den! Åh vad jag hoppas att just jag hamnar där... Jag ska verkligen göra allt jag kan för att få platsen.

Så nu hoppas jag att ni håller tummarna för min skull!

Här kommer bilderna jag lovade förut: (tog med sånt som jag tecknat också, var riktigt bra på det ett tag förut ^^)

Men nog om mig, vad vill du bli när du blir stor?   

 

Mamlan

22 oktober 2010 10:41

Som vanligt; helt underbart att läsa det du skriver! Och jag är så glad att du är så inställd på att bli barnmorska, det blir så mycket lättare när man vet vart man ska. Sen kan man ju alltid ändra färdriktning senare om man skulle vilja det.

KRAMIZ

 

Malena

12 december 2010 20:01

Jag vet fortfarande inte vad jag vill bli när jag blir stor. Och jag tycker att jag är stor nu (snart 33) borde jag inte ha bestämt mig?

babella

13 december 2010 17:15

Skönt att höra att man inte är perfekt och kan precis allt även om man är vuxen :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej, så jag har pretty much gett upp idén på att jag kommer få igång denna blogg igen. Dock har jag både twitter och tumblr för er som ändå vill följa mina knäppa tankar.   Twitter: http://twitter.com/#!/Ramevik Tumblr: http://frokenramevik.tu...

Känns som att jag varit borta i en evighet. Minns inte när jag bloggade senast. Minns inte vad jag skrev. Har haft en hektisk sommar I guess. Men nu är skolan igång igen, och jag tänker köra igång med veckans citat, bara för att jag är citatälskare. ...

Två veckor. Två jävla veckor. Det är så länge en man (om man ens kan kalla dem det än) står ut med mig numera. Är jag verkligen såååå... Ja, tråkig? Eller vad fan är problemet? Själv tror jag att jag helt enkelt är på tok för vanlig, eller åtminstone...

Tänk om jag bara kunde få spola tillbaka tiden och göra om, göra rätt... Skulle ge massor för det. Fattar inte hur allt kunde bli så fel så fort.   Jag känner verkligen att Gnesta inte är ett ställe för mig. Har bott här typ.. Ja, 7 år blev det v...

En kvinna står nedgrävd till midjan med bakbundna händer. Hennes man, far och söner kastar stenar på henne. På sönernas kinder rinner tårar, medan det på Sorayas kropp rinner blod.   Denna scen ut ”The Stoning of Soraya M” kommer aldr...