När den man trodde var sin livs kärlek kommer hem efter att ha varit borta i 5 dagar på DreamHack och det första han säger (efter "hej") är "Sätt dig ner, vi måste prata", då vänds hela ens värld upp och ned.

Jag förstod på en gång att han skulle göra slut, men det var som att jag ändå ville förneka det, för jag blev inte ledsen. Jag blev skitförbannad snarare. Jag trodde att han antingen gjort nåt med sitt ex, som också var där, eller gjort nåt med nån annan. Det fanns inte i mitt huvud att han skulle göra slut ändå.

Men han hade inte rört en annan tjej.

När jag fattade det och att det var mig det var fel på började jag såklart storgråta. Det var så stort och hemskt för att fatta. Samtidigt så hade jag ju egentligen tänkt på det, hur bra vi passar ihop och så, hela veckan. Men det var ändå ofattbart.

Vi pratade länge och Jonathan försökte trösta mig och höll om mig, det kändes så himla bra och det kändes efter omständigheterna helt okej. Det kändes som att vi skulle kunna gå ur detta som vänner.

Hans mamma kom upp till lägenheten och ringde min mamma så hon hämtade mig. Det kändes jobbigt eftersom vi inte kunde prata på samma sätt då, men det var samtidigt skönt att ha någon annan där. När mamma kom och de gick kändes det ännu värre, jag ville bara att Jonathan skulle stanna kvar så vi kunde prata mer. Jag kände att vi hade så mycket mer att prata om.

Men jag åkte hem till mamma och sov där, och så har jag varit hos pappa också en del. Jag har inte vetat vilken dag det varit en enda dag denna vecka, som om min hjärna gått i dvala för om jag känner efter så gråter jag och skriker och vill bara dö. Alla känslor är bara för mycket för mig, jag kan inte hantera dem.

Jonathan var här och pratade i onsdags. Innan ville jag inget annat än att ha tillbaka honom men när han väl var här och sa att han inte alls var intresserad av att försöka ha ett förhållande med mig kändes det okej igen. Alltså det är klart jag var fett ledsen först men efter bara en liten stund kände jag igen att "nae, vi funkar inte som par längre". Men det kändes det sjukt när han gick igen, det kändes nästan lika hemskt som innan.

Samtidigt som jag känner att jag inte vill vara tillsammans med honom nu utan att jag vill få tid att hitta mig själv (åtminstone lite) och må bra i mig själv, så vill jag också bli kär igen. Men det känns omöjligt. Samtidigt känns det som att om jag blir kär i någon annan stänger det dörren till Jonathan för evigt. Och jag tror att när jag funnit mig själv och mår bra i mig själv, då kan jag vara redo att testa igen. Dock kommer det nog ta år, och vi behöver ha flera år ifrån varandra. Men även om det tagit slut nu känner jag fortfarande att vi är tvillingsjälar, på gott och ont, och att det finns en chans att vi hittar tillbaka. Vem vet, vi kanske är 40 och skilda med flera varsina barn..

Igår var han här och hämtade nästan allt som var här. Nu känns lägenheten ännu tommare än förut. Den kändes ju extremt tom när det bara var mitt hem och inte vårat hem, men nu är det ju så påtagligt och fysiskt. Mattan, soffbordet, trummorna och skrivbordet är borta. Helt jävla borta.

Det är så stört, för mattan var så jobbig att städa att jag ville byta ut den. Soffbordet var bra men det var så himla tungt att flytta. Trummorna använde han nog inte en enda gång här i lägenheten. Och skrivbordet stod för dörren in i garderoben. Visst, det var på hjul, men det var ändå svårt att få den ur vägen och komma in. Jag störde mig på hans möbler, och han störde sig antagligen på mina. Samtidigt utstrålade de kärlek, de stod ju där för att killen jag älskade älskade mig också. Och nu när de är borta skulle jag göra mycket för att få tillbaka dem.

Jag är så sjukt rädd att när alla grejer som är hans är borta härifrån och allt bara är mitt, då kommer han inte prata med mig nåt mer, aldrig någonsin. Ta bort mig från facebook, från mobilen och undvika mig på stan. Det skulle krossa mig ännu mer.

Och det känns så patetiskt, eller om det är skrattretande, att jag gick och tittade på förlovningsringar på lördagen och han gjorde slut på söndagen. Jag visste att vi inte var där än men jag ville ändå. Så dumt, så dumt.

Just nu är inte det det jobbigaste. Det jobbigaste är att han inte rör mig, och jag vågar inte röra honom. Det är kallt och hårt mellan oss, jag vill att det ska vara varmt och mjukt. Det betyder inte att vi ska älska varandra, men jag vill ändå att det ska kunna vara som första kvällen när vi grät, pratade och skrattade tillsammans samtidigt som vi höll om och tröstade varandra.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej, så jag har pretty much gett upp idén på att jag kommer få igång denna blogg igen. Dock har jag både twitter och tumblr för er som ändå vill följa mina knäppa tankar.   Twitter: http://twitter.com/#!/Ramevik Tumblr: http://frokenramevik.tu...

Känns som att jag varit borta i en evighet. Minns inte när jag bloggade senast. Minns inte vad jag skrev. Har haft en hektisk sommar I guess. Men nu är skolan igång igen, och jag tänker köra igång med veckans citat, bara för att jag är citatälskare. ...

Två veckor. Två jävla veckor. Det är så länge en man (om man ens kan kalla dem det än) står ut med mig numera. Är jag verkligen såååå... Ja, tråkig? Eller vad fan är problemet? Själv tror jag att jag helt enkelt är på tok för vanlig, eller åtminstone...

Tänk om jag bara kunde få spola tillbaka tiden och göra om, göra rätt... Skulle ge massor för det. Fattar inte hur allt kunde bli så fel så fort.   Jag känner verkligen att Gnesta inte är ett ställe för mig. Har bott här typ.. Ja, 7 år blev det v...

En kvinna står nedgrävd till midjan med bakbundna händer. Hennes man, far och söner kastar stenar på henne. På sönernas kinder rinner tårar, medan det på Sorayas kropp rinner blod.   Denna scen ut ”The Stoning of Soraya M” kommer aldr...