Okej, så jag har pretty much gett upp idén på att jag kommer få igång denna blogg igen. Dock har jag både twitter och tumblr för er som ändå vill följa mina knäppa tankar.

Twitter: http://twitter.com/#!/Ramevik

Tumblr: http://frokenramevik.tumblr.com/

Hoppas vi ses antingen där eller här snart!

Känns som att jag varit borta i en evighet. Minns inte när jag bloggade senast. Minns inte vad jag skrev. Har haft en hektisk sommar I guess. Men nu är skolan igång igen, och jag tänker köra igång med veckans citat, bara för att jag är citatälskare. Får se om det blir en gång/vecka, eller mer sällan, eller oftare. Förmodligen mer sälla om jag känner mig själv rätt... Anyway, here we go!

‎"Mod är ofta brist på kunskap, medan feghet i många fall är baserad på god information."
- Peter Ustinov

Två veckor. Två jävla veckor. Det är så länge en man (om man ens kan kalla dem det än) står ut med mig numera. Är jag verkligen såååå... Ja, tråkig? Eller vad fan är problemet? Själv tror jag att jag helt enkelt är på tok för vanlig, eller åtminstone inte tillräckligt annorlunda och spännande för att lyckas locka till mig män. Ja, let's call them men även om det kanske är deras korrekta bemärkelse. However, jag måste bara säga det: FY FAAN vad jag gått och blivit tråkig. Är ju precis som alla andra! Det värsta är att jag inte kan göra ett skit åt det. Är fast där jag är nu. Singel, studerande, minderårig. What to do, what to do... Allt blir ju tydligen såååå mycket bättre sen när man fyllt 18. Får ha siktet inställt på det nu, och sen blire plugg krogen plugg krogen plugg krogen plugg... Och sen står jag där, nyutexaminerad undersköterska och ser på mitt liv och tänker "jahapp, vad fan gör jag nu då?"People say that I think too much. It's an understatement.xoxo Babella Bitterfitta

Tänk om jag bara kunde få spola tillbaka tiden och göra om, göra rätt... Skulle ge massor för det. Fattar inte hur allt kunde bli så fel så fort.

Jag känner verkligen att Gnesta inte är ett ställe för mig. Har bott här typ.. Ja, 7 år blev det väl.. Anyhow, efter att ha varit borta ca ett år och komma tillbaka.. Helt klart förjävligt. Bara tanken på att stanna kvar i denna äckliga lilla håla längre än jag måste gör mig illamående. Inte för att det är nåt fel på människorna egentligen, de flesta av mina vänner bor trots allt här. Men själva stället brings back bad memories, om man säger så..

Nej, här hör jag inte hemma, det känner jag i hela kroppen. Längtar hem till Nyköping som en tok. Inte för att jag egentligen hör hemma där heller, men det är åtminstone bättre än Gnesta. Och det är hemma.

Pratade för nån vecka sen med min dåvarande pojkvän om framtiden, om England. Jag sa att jag vill dit nu, men att jag känner att jag borde plugga klart i Sverige först. Det betyder ju dock att jag är typ 25 (?) innan jag lyckas ta mig dit ordentligt. Men då påpekade han att jag faktiskt kan plugga på nån svensk skola i England, och därmed både ha kvar kakan och dessutom äta den. Kändes extremt oseriöst när vi sa det, men ju mer jag tänkt på det, desto mer känns det faktiskt som något genomförbart. Men det kommer förmodligen bara vara en dröm, man får inte hoppas för mycket...Men så är det ju det med boende i England, vänner och familj i Sverige.. Men jaja, keep on dreaming girl!

XOXO Bella

En kvinna står nedgrävd till midjan med bakbundna händer. Hennes man, far och söner kastar stenar på henne. På sönernas kinder rinner tårar, medan det på Sorayas kropp rinner blod.

Denna scen ut ”The Stoning of Soraya M” kommer aldrig att försvinna från min näthinna. Samtidigt känner jag en glädje över att åtminstone inte detta händer i Sverige, även om det ibland kan tyckas vara nära.

70 000 människor i Sverige mellan 13 och 25 år upplever ”begränsade villkor” när det gäller deras blivande äktenskap. 16 % av flickorna i Stockholms stad får inte själva välja vem de ska gifta sig med. Ungefär 1500 unga kvinnor riskerar att utsättas för våld som hör ihop med familjens heder.3 % av pojkarna och 7 % av flickorna i årskurs nio i Stockholm stad lever under ”hedersrelaterade begränsningar där hot och våld ingår”.

Men ärligt talat, även om det är en anonym enkät är det förmodligen långt ifrån alla som utsätts för hedersvåld faktiskt erkänner det. För det är väl också en skam i det, att bli slagen eller bli hotad. Normen är ju en lycklig familj. Dessutom är kunskapen om vad som utmärker hedersvåld för liten. De redovisade siffrorna är skrämmande stora, men mörkertalet är förmodligen större.

Det märkligaste är att för bara 10 år sedan fanns knappt ens begreppet ”hedersvåld”. Först i slutet av 1990-talet uppmärksammades problemet i västvärlden genom FN.

Sara och Pela mördades 1996 respektive 1999. Hade de mördats bara några år tidigare hade det setts som två mord i mängden, men nu såg man plötsligt kvinnornas öden med andra ögon. Kvinnorna hade utsatts för hedersmord. Nu reste sig en kvinna, Fadime, och sa ifrån. 2001 talade hon i riksdagen och berättade hur hon på grund av sin kurdiska bakgrund och svenska pojkvän blev misshandlad, utfryst och dödshotad av sin familj. Två månader senare var även hon död, mördad av sin far, skjuten med två pistolskott. Ännu ett hedersmord i Sverige, ett land där detta inte ska kunna hända.

Dessa tre kvinnor, framför allt Fadime, öppnade svenskarnas ögon för hedersvåldet. I november 2010 mördades ännu en kvinna, Jian. Medan kronprinsessan gick på Fadimes begravning och det gjordes dokumentärer om henne, skrevs det knappt om Jian i tidningarna. Man kan ju fråga sig, varför? Vill politikerna och media tysta ned fenomenet eftersom de skäms över att det finns i vårt land, kanske?

Genom att inte uppmärksamma fenomenet förminskar politiker och media, det vill säga samhället, problemet. De kanske känner medkänsla, men visar det i så fall inte. De ignorerar att hedersvåld strider mot autonomprincipen och den mänskliga rättigheten ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”. De blundar för att hederskulturen ibland helt ignorerar människovärdet.

Det är aldrig rätt att döda, men ändå ursäktar samhället männen, och kvinnorna, som genomför morden genom att säga att ”det tillhör ju faktiskt deras kultur”, genom att kalla det hedersmord. Vi kan inte sitta här och acceptera att dessa kränkningar fortgår genom att skylla på kulturkrock. Vi kan inte heller lägga skulden på de mördade flickorna och säga att det de gjort är moraliskt fel och strider mot deras kultur. Det är väl ingen som skulle säga att en svensk kvinna får skylla sig själv om hon blev mördad för att hon varit ”otrogen” mot sin före detta man?

Invandrare får mer än gärna ta med sin kultur till Sverige, jag tycker själv att det är underbart att Sverige är ett så multikulturellt land. Men när kulturella handlingar bryter mot svensk lag får de faktiskt backa lite. Svensk lag bygger ju trots allt på bland annat alla människors lika värde och demokrati. Visst måste även svenskar anpassa sig efter invandrare, men Sverige måste ändå få vara ett demokratiskt land. Alla måste respektera varandra oavsett etnicitet. Men har man immigrerat till ett land, oavsett vilket, har man ett ansvar att interagera sig, utan att behöva assimilera sig.

Att samhället accepterar, ignorerar och ursäktar dessa mord får mig att skämmas över att vara svensk. Politikernas moral och värdegrund måste vara helt vrickad eftersom de inte gör mer. Det har lagts många miljoner kronor på att förebygga hedersrelaterat våld, men det finns ingen klar definition av vad hedersvåld faktiskt innebär. Så hur ska vi kunna förebygga något vi inte riktigt vet vad det är? Det är det vi behöver lägga kraft på i första hand.

Jag föreslår att samhället, polisen och media ska bjuda in och involvera de som faktiskt lever i en hederskultur när man bestämmer hur man ska handskas och lösa problemet. Hedersvåld får bara inte förekomma.

Skriven 23/4 -11 för kursen Etik- och livsfrågor.

”Jag hade det egentligen jävligt bra. Det hade jag.” Han upprepar det minst tre gånger varje gång vi ses. Han pratar ständigt om Jolanta, hans stora kärlek i livet. Om sina föräldrar och sin uppväxt.

”Du vet, jag har inte alltid varit såhär. Alkoholiserad och skit, du vet.” Han för ölflaskan till läpparna, men ändrar sig. ”Hon var ju så jävla fin!” skriker han och dricker sedan upp resten i den halvtomma flaskan.

Hilding föddes i en fin familj. Han gick i privatskola eftersom hans pappa var en högt uppsatt politiker, och därmed tjänade mycket pengar. Han fick alltid höra att han var mycket lik sin far, både som ung och på senare år.

     Hilding brydde sig aldrig särskilt mycket om skolan ändå, han tyckte inte att något spelade någon större roll. Han skulle ändå inte behöva jobba sedan, han skulle leva på sin pappas pengar. Att hans mamma hade barn sedan tidigare brydde han sig inte om, de skulle inte få pappans pengar, och pengar är det enda viktiga i denna värld. Att hans mamma överöste honom med kärlek rörde inte heller hans stenhjärta.

     Som sagt var hans pappa högt uppsatt politiker. Det gjorde att hans mamma valt att inte jobba alls under Hildings uppväxt, utan bara ta hand om honom tills han var tillräckligt gammal för att ta hand om sig själv. Under sina två första barns uppväxt hade hon ett fast jobb med dålig lön och många timmar, och dessutom skulle hon vara en bra mor. Vem som helst förstår ju att hon blev sliten. Men de barnen älskade henne åtminstone, till skillnad från Hilding.

När Hilding passerat 20 års-strecket åkte han ner till Portugal för att arbeta hos en av sin fars kontakter. När Hilding kom dit och fick se vad han skulle jobba med blev han djupt besviken och tog det som en bestraffning från sin far. Det var i själva verket ett sätt att visa att Hilding nu ska ta och skaffa sig ett eget liv.

Mannen han jobbade hos kom från Jugoslavien och hade flyttat till Portugal, då han tyckte att det var ett exotiskt och spännande land där han hoppades kunna utvecklas både som person och inom arbetet. Dock gick det inte så bra, familjen förlorade sina pengar. Mannen hade även en dotter vid namn Jolanta. Hon var ganska kort och knubbig, hade långt, tjockt svart hår och glasögon, inte direkt vacker i de flestas ögon. Rent utav ful skulle de flesta säga. Hon arbetade som assistent åt sin far och skötte det mesta pappersarbetet runt hans jobb.

Eftersom Hilding och Jolanta var i ungefär samma ålder ansåg deras pappor att de skulle träffas enskilt. Mammorna hade inget att säga till om i den frågan. De var långt underordnade männen i förhållandet och familjen i allmänhet. Hilding och Jolanta själva tyckte att det inte var någon bra idé. Ingen av dem tyckte något särskilt om varandra, dessutom hade de svårt att förstå varandra eftersom hennes engelska var mycket knackig, och hans var inte mycket bättre.

Men efter mycket om och men träffades de på en restaurant i byn där de bodde. Det var Jolantas pappa som tipsat om restauranten, så Hilding visste inte vad han hade att förvänta sig.

Jolanta däremot hade varit där oändligt många gånger och älskade restauranten. Hon hade varit där med många män efter sin fars vilja, men ingen av dem hade varit rätt för henne. Hon trodde inte att det skulle fungera med Hilding heller, det hade inte känts något speciellt alls de få gånger de träffats, det hade endast varit obekvämt.

Hilding plockade hur som helst upp Jolanta hemma hos henne. Han var uppklädd i nystruken fin kostym och allt som hör därtill. Jolanta var också uppklädd i sin mammas klänning från när hon var ung. Den var sliten och urfärgad av åren, men det finaste plagg hon hade. Ändå blev hon vacker i Hildings ögon, han hade ju tidigare bara sett henne i de kläder hon jobbade i, vilka inte var på långa vägar lika dekorativa som den gamla klänningen var.

När de kom fram till restauranten hade de inte sagt mycket mer än hej, och det gjorde dem båda osäkra. Att restauranten var Jolantas favorit hade hennes pappa gjort klart för Hilding, och han ville inte förolämpa henne genom att ogilla den. Trots det ryckte han till när de klev in genom dörren.

Jolanta såg hans reaktion och såg ned i golvet. Hon hade förstått att Hilding kom från en betydligt finare familj än hon, och att han var van vid betydligt bättre förhållanden än det hon levde i. Hon såg på sin klänning, på hans kostym och tillbaka. Tårarna ville välla fram när hon insåg att hon antagligen inte var fin nog för honom. Hon frågade sig själv, förvånad av sin reaktion, om det faktiskt kunde vara så att hon fattat tycke för Hilding på den lilla stunden de träffats?

Hildings reaktion berodde mest på inredningen i restauranten. Det var gamla möbler som egentligen behövdes kläs om. Hela stället gav intrycket av att ägarna egentligen inte brydde sig, de ville bara vinna lite pengar på stället för att sedan kunna ta sig därifrån, till något annat land.

”Jäkla portugiser” tänkte Hilding.

Trots att första träffen inte var exemplarisk var de gifta några år senare. Eftersom Hilding hade gränslös tillgång till sin fars pengar (och hans fars pengar var näst intill gränslöst mycket) hade han köpt ett fint hus i Sverige till dem båda, och Jolanta hade fått många nya klänningar som hon inte behövde skämmas över.

Berättelsen om min kära vän borde avslutas här med att de levde lyckliga i alla sina dagar och fick många vackra barn tillsammans, men tyvärr blev det inte så.

Hilding och Jolanta försökte år efter år med att få barn, men det blev aldrig något. Till slut gick de till en läkare för att få råd, och hans enda tips var att försöka med provrörsbefruktning. Annars var chansen låg att de skulle få barn.

        Deras liv var nära att rasa samman, men de kämpade igenom den tuffa perioden fylld av sorg. När de beslutade sig för att försöka med provrörsbefruktning hängde deras relation på en skör tråd.

”Väntan mellan att vi var där på sjukhuset och genomförde befruktningen tills vi fick resultatet var värst” säger han när han berättar om händelsen. ”Hon var jävla lugn alltså, jag fattar inte. Men jag var som en halshuggen höna, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.” Han skrockar åt minnet, men jag ser den egentliga sorgen och tårarna som vill fram.

”Jag är gravid!” skrek Jolanta när hon kom utspringandes från toaletten. Hon slängde sig i hans famn och han kramade om henne hårt. Hon visade testet hon nyss kissat på, och det var positivt. Han kände hur det bubblade i hela kroppen av lycka och han kysste henne mjukt.

”Vi ska bli föräldrar älskling. Du och jag, vi ska ha en egen liten!” Han höll om henne, kysste henne gång på gång och viskade i hennes öra ”vi ska ha barn du och jag”. Tårarna rann på dem båda av lycka.

Hade de haft föräldrar att ringa hade de gjort det, men nu gick telefonsamtalen endast till vänner. Båda hennes föräldrar hade gått bort, han hade endast sin mor kvar. Henne hade han inte pratat med på flera år så han tyckte att det bara skulle kännas obekvämt att ringa och tala om för henne att hon skulle bli farmor igen. Hon hade det ju så bra med sina andra två barn och deras barn, så varför skulle han ringa och störa hennes liv?

När Jolanta var i åttonde månaden hade de gjort klart allt hemma för att bebisen skulle kunna komma när som helst. Hilding, som fortfarande inte behövt arbeta för att få pengar, hade bestämt att familjen skulle åka iväg på en utflykt, äta picknick och njuta av det vackra vårvädret. På väg hem händer det som inte får hända; de krockar.

På sjukhuset ser de att barnet inte överlevt och tvingas ta ut barnet ur Jolanta. Jolanta själv hamnar i koma, men Hilding klarar sig med endast blåmärken. Han satt vid hennes sida dag som natt och väntade på att hon skulle vakna upp, men det gjorde hon inte. Läkarna föreslog att hennes maskiner skulle stängas av, men Hilding vägrade. Hans fru skulle helt klart vakna, något annat fanns inte i hans värld.

När hon legat i koma i tre månader börjar Hilding ge upp, och för att tränga undan smärtan började han dricka alkohol. Drickandet går alldeles överstyr, och pengarna efter hans far börjar till slut sina. Han tvingas sälja deras fina hus, och flyttar in i en lägenhet. Att börja jobba är omöjligt, han har ingen utbildning för det. Dessutom har han vid det här laget blivit på tok för alkoholiserad.

Efter lite mer än ett år efter olyckan vaknade Jolanta äntligen upp efter den långa koman. Eftersom hennes muskler var så svaga tog det lång tid innan hon var på benen igen, och ännu längre tid tog det för henne att acceptera det som hänt.

Trots att Hilding fick tillbaka sin älskade fru tog han sig inte ur alkoholiseringen.

Till en början fungerade det ändå bra, Jolanta skaffade sig ett jobb för att försörja sin familj. Hon försökte lära sig att leva med alkoholen, men till slut orkade hon inte med sitt nya liv och lämnade honom för gott.  Efter det fanns det ingen återvändo, Hilding försvann längre och längre in i alkoholens värld.

Han tar min hand och håller den hårt. Jag vet att han inte vet om min hemlighet, men ibland känns det som att han ändå kan ana.

”När ses vi igen?” frågar han försiktigt.

”Snart, det lovar jag”, svarar jag och trycker hans hand mot min innan jag släpper den och går.

Han tror att jag bara är en vänlig själ som försöker hjälpa honom ur beroendet och ger honom mat och pengar. Aldrig kommer han väl riktigt förstå vårt egentliga samband.

Jag blev till under en av de kärleksfulla nätter mina föräldrar hade efter att min mor kom hem från sjukhuset. Hilding är min far, och det kommer jag aldrig någonsin förneka.

Skriven 24 mars 2010

"Skärp dig, det är bara en allergi."

The thing is, nej det är inte bara en allergi. I mitt fall är det minst hundra tusen allergier. Det är en förändrad livsstil. Det är en ångest som gör att man ständigt måste fråga "vad är det i maten?", kolla på innehållsförteckningen innan man köper något, inte riktigt vågar äta hos vänner för tänk, TÄNK om deras mamma/pappa glömt alla mina allergier. Det är paniken när man inser att jag inte har någon alvedon kvar i väskan.

Listan kan göras lång över alla mina allergier, och ännu längre över mina symtom. Det är inte bara en allergi.

För två veckor sen kunde jag inte gå till skolan, för jag låg och skrek av smärta i sängen. Jag förstod inte varför, så nästa morgon drack jag åter igen den där förbannade koppen kaffe. Samma visa igen. Jag hade ju känt av det tidigare, att min mage inte tyckte om att jag börjat dricka kaffe. Men jag ryckte på axlarna och hällde i mig en till kopp. Till slut straffade det sig, och det straffade sig hårt.

När jag berättar om mina allergier stirrar folk på mig. "Jag har aldrig hört någon som är allergisk mot lingon. Är du säker på att du är det?" Nej, jag bara fejkar smärtan. Duh.

Håller på att bygga ut min uppsats om borderline och var tvungen att läsa på lite om självmordsstatistik. Finns det intresse kan jag lägga upp uppsatsen här när kursen är avslutad.

Men här är lite statistik:

• 2004 tog ungefär 1400 personer livet av sig i Sverige.

• Självmord är vanligare hos män, men försök är vanligare hos kvinnor.

• För varje självmord är det 8-25 självmordsförsök.

• Självmord är den vanligaste dödsorsaken för personer på 15-44 år, sedan är det vanligare med cancer&hjärtattack etc.

Det är helt sjukt! Tänk att det finns människor som inte ser det underbara i att leva, som inte ser en positiv framtid, som inte har något att leva för... Jag vet att jag själv är väldigt negativ till det mesta för det mesta, men det är bara min attityd, jag skulle aldrig aldrig någonsin ta livet av mig!

Pratade med mamma nyss och vi kom in på detta. En tanke slog mig, det är ju faktiskt inte bara den som (försöker) tar livet av sig som mår dåligt, det finns ju så många andra inblandade... Knappade lite på miniräknaren för att få fram en ungefärlig siffra. Nu är detta inga riktiga siffror, det är bara mina amatörmässiga tankar, vet inte ens om jag tänkt rätt..

Vi tar 2004, då 1396 personer tog livet av sig. Vi låtsas att det är en genomsnittlig siffra för många år.

Sen säger vi att det var 25 självmordsförsök per faktiskt självmord det året.

1396x25=34 900

Knappt 35 000 personer försökte alltså ta livet av sig 2004.

Säg att varje person har en nära vänskapskrets på.. 20? Är det rimligt? Vi kör på det i alla fall.

34 900x20=698 000

Knappt 700 000 personer drabbas alltså, varje år, på ett eller annat sätt av självmord. 700 000 personer. En helt sjuk siffra.