En kvinna står nedgrävd till midjan med bakbundna händer. Hennes man, far och söner kastar stenar på henne. På sönernas kinder rinner tårar, medan det på Sorayas kropp rinner blod.

Denna scen ut ”The Stoning of Soraya M” kommer aldrig att försvinna från min näthinna. Samtidigt känner jag en glädje över att åtminstone inte detta händer i Sverige, även om det ibland kan tyckas vara nära.

70 000 människor i Sverige mellan 13 och 25 år upplever ”begränsade villkor” när det gäller deras blivande äktenskap. 16 % av flickorna i Stockholms stad får inte själva välja vem de ska gifta sig med. Ungefär 1500 unga kvinnor riskerar att utsättas för våld som hör ihop med familjens heder.3 % av pojkarna och 7 % av flickorna i årskurs nio i Stockholm stad lever under ”hedersrelaterade begränsningar där hot och våld ingår”.

Men ärligt talat, även om det är en anonym enkät är det förmodligen långt ifrån alla som utsätts för hedersvåld faktiskt erkänner det. För det är väl också en skam i det, att bli slagen eller bli hotad. Normen är ju en lycklig familj. Dessutom är kunskapen om vad som utmärker hedersvåld för liten. De redovisade siffrorna är skrämmande stora, men mörkertalet är förmodligen större.

Det märkligaste är att för bara 10 år sedan fanns knappt ens begreppet ”hedersvåld”. Först i slutet av 1990-talet uppmärksammades problemet i västvärlden genom FN.

Sara och Pela mördades 1996 respektive 1999. Hade de mördats bara några år tidigare hade det setts som två mord i mängden, men nu såg man plötsligt kvinnornas öden med andra ögon. Kvinnorna hade utsatts för hedersmord. Nu reste sig en kvinna, Fadime, och sa ifrån. 2001 talade hon i riksdagen och berättade hur hon på grund av sin kurdiska bakgrund och svenska pojkvän blev misshandlad, utfryst och dödshotad av sin familj. Två månader senare var även hon död, mördad av sin far, skjuten med två pistolskott. Ännu ett hedersmord i Sverige, ett land där detta inte ska kunna hända.

Dessa tre kvinnor, framför allt Fadime, öppnade svenskarnas ögon för hedersvåldet. I november 2010 mördades ännu en kvinna, Jian. Medan kronprinsessan gick på Fadimes begravning och det gjordes dokumentärer om henne, skrevs det knappt om Jian i tidningarna. Man kan ju fråga sig, varför? Vill politikerna och media tysta ned fenomenet eftersom de skäms över att det finns i vårt land, kanske?

Genom att inte uppmärksamma fenomenet förminskar politiker och media, det vill säga samhället, problemet. De kanske känner medkänsla, men visar det i så fall inte. De ignorerar att hedersvåld strider mot autonomprincipen och den mänskliga rättigheten ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”. De blundar för att hederskulturen ibland helt ignorerar människovärdet.

Det är aldrig rätt att döda, men ändå ursäktar samhället männen, och kvinnorna, som genomför morden genom att säga att ”det tillhör ju faktiskt deras kultur”, genom att kalla det hedersmord. Vi kan inte sitta här och acceptera att dessa kränkningar fortgår genom att skylla på kulturkrock. Vi kan inte heller lägga skulden på de mördade flickorna och säga att det de gjort är moraliskt fel och strider mot deras kultur. Det är väl ingen som skulle säga att en svensk kvinna får skylla sig själv om hon blev mördad för att hon varit ”otrogen” mot sin före detta man?

Invandrare får mer än gärna ta med sin kultur till Sverige, jag tycker själv att det är underbart att Sverige är ett så multikulturellt land. Men när kulturella handlingar bryter mot svensk lag får de faktiskt backa lite. Svensk lag bygger ju trots allt på bland annat alla människors lika värde och demokrati. Visst måste även svenskar anpassa sig efter invandrare, men Sverige måste ändå få vara ett demokratiskt land. Alla måste respektera varandra oavsett etnicitet. Men har man immigrerat till ett land, oavsett vilket, har man ett ansvar att interagera sig, utan att behöva assimilera sig.

Att samhället accepterar, ignorerar och ursäktar dessa mord får mig att skämmas över att vara svensk. Politikernas moral och värdegrund måste vara helt vrickad eftersom de inte gör mer. Det har lagts många miljoner kronor på att förebygga hedersrelaterat våld, men det finns ingen klar definition av vad hedersvåld faktiskt innebär. Så hur ska vi kunna förebygga något vi inte riktigt vet vad det är? Det är det vi behöver lägga kraft på i första hand.

Jag föreslår att samhället, polisen och media ska bjuda in och involvera de som faktiskt lever i en hederskultur när man bestämmer hur man ska handskas och lösa problemet. Hedersvåld får bara inte förekomma.

Skriven 23/4 -11 för kursen Etik- och livsfrågor.

”Jag hade det egentligen jävligt bra. Det hade jag.” Han upprepar det minst tre gånger varje gång vi ses. Han pratar ständigt om Jolanta, hans stora kärlek i livet. Om sina föräldrar och sin uppväxt.

”Du vet, jag har inte alltid varit såhär. Alkoholiserad och skit, du vet.” Han för ölflaskan till läpparna, men ändrar sig. ”Hon var ju så jävla fin!” skriker han och dricker sedan upp resten i den halvtomma flaskan.

Hilding föddes i en fin familj. Han gick i privatskola eftersom hans pappa var en högt uppsatt politiker, och därmed tjänade mycket pengar. Han fick alltid höra att han var mycket lik sin far, både som ung och på senare år.

     Hilding brydde sig aldrig särskilt mycket om skolan ändå, han tyckte inte att något spelade någon större roll. Han skulle ändå inte behöva jobba sedan, han skulle leva på sin pappas pengar. Att hans mamma hade barn sedan tidigare brydde han sig inte om, de skulle inte få pappans pengar, och pengar är det enda viktiga i denna värld. Att hans mamma överöste honom med kärlek rörde inte heller hans stenhjärta.

     Som sagt var hans pappa högt uppsatt politiker. Det gjorde att hans mamma valt att inte jobba alls under Hildings uppväxt, utan bara ta hand om honom tills han var tillräckligt gammal för att ta hand om sig själv. Under sina två första barns uppväxt hade hon ett fast jobb med dålig lön och många timmar, och dessutom skulle hon vara en bra mor. Vem som helst förstår ju att hon blev sliten. Men de barnen älskade henne åtminstone, till skillnad från Hilding.

När Hilding passerat 20 års-strecket åkte han ner till Portugal för att arbeta hos en av sin fars kontakter. När Hilding kom dit och fick se vad han skulle jobba med blev han djupt besviken och tog det som en bestraffning från sin far. Det var i själva verket ett sätt att visa att Hilding nu ska ta och skaffa sig ett eget liv.

Mannen han jobbade hos kom från Jugoslavien och hade flyttat till Portugal, då han tyckte att det var ett exotiskt och spännande land där han hoppades kunna utvecklas både som person och inom arbetet. Dock gick det inte så bra, familjen förlorade sina pengar. Mannen hade även en dotter vid namn Jolanta. Hon var ganska kort och knubbig, hade långt, tjockt svart hår och glasögon, inte direkt vacker i de flestas ögon. Rent utav ful skulle de flesta säga. Hon arbetade som assistent åt sin far och skötte det mesta pappersarbetet runt hans jobb.

Eftersom Hilding och Jolanta var i ungefär samma ålder ansåg deras pappor att de skulle träffas enskilt. Mammorna hade inget att säga till om i den frågan. De var långt underordnade männen i förhållandet och familjen i allmänhet. Hilding och Jolanta själva tyckte att det inte var någon bra idé. Ingen av dem tyckte något särskilt om varandra, dessutom hade de svårt att förstå varandra eftersom hennes engelska var mycket knackig, och hans var inte mycket bättre.

Men efter mycket om och men träffades de på en restaurant i byn där de bodde. Det var Jolantas pappa som tipsat om restauranten, så Hilding visste inte vad han hade att förvänta sig.

Jolanta däremot hade varit där oändligt många gånger och älskade restauranten. Hon hade varit där med många män efter sin fars vilja, men ingen av dem hade varit rätt för henne. Hon trodde inte att det skulle fungera med Hilding heller, det hade inte känts något speciellt alls de få gånger de träffats, det hade endast varit obekvämt.

Hilding plockade hur som helst upp Jolanta hemma hos henne. Han var uppklädd i nystruken fin kostym och allt som hör därtill. Jolanta var också uppklädd i sin mammas klänning från när hon var ung. Den var sliten och urfärgad av åren, men det finaste plagg hon hade. Ändå blev hon vacker i Hildings ögon, han hade ju tidigare bara sett henne i de kläder hon jobbade i, vilka inte var på långa vägar lika dekorativa som den gamla klänningen var.

När de kom fram till restauranten hade de inte sagt mycket mer än hej, och det gjorde dem båda osäkra. Att restauranten var Jolantas favorit hade hennes pappa gjort klart för Hilding, och han ville inte förolämpa henne genom att ogilla den. Trots det ryckte han till när de klev in genom dörren.

Jolanta såg hans reaktion och såg ned i golvet. Hon hade förstått att Hilding kom från en betydligt finare familj än hon, och att han var van vid betydligt bättre förhållanden än det hon levde i. Hon såg på sin klänning, på hans kostym och tillbaka. Tårarna ville välla fram när hon insåg att hon antagligen inte var fin nog för honom. Hon frågade sig själv, förvånad av sin reaktion, om det faktiskt kunde vara så att hon fattat tycke för Hilding på den lilla stunden de träffats?

Hildings reaktion berodde mest på inredningen i restauranten. Det var gamla möbler som egentligen behövdes kläs om. Hela stället gav intrycket av att ägarna egentligen inte brydde sig, de ville bara vinna lite pengar på stället för att sedan kunna ta sig därifrån, till något annat land.

”Jäkla portugiser” tänkte Hilding.

Trots att första träffen inte var exemplarisk var de gifta några år senare. Eftersom Hilding hade gränslös tillgång till sin fars pengar (och hans fars pengar var näst intill gränslöst mycket) hade han köpt ett fint hus i Sverige till dem båda, och Jolanta hade fått många nya klänningar som hon inte behövde skämmas över.

Berättelsen om min kära vän borde avslutas här med att de levde lyckliga i alla sina dagar och fick många vackra barn tillsammans, men tyvärr blev det inte så.

Hilding och Jolanta försökte år efter år med att få barn, men det blev aldrig något. Till slut gick de till en läkare för att få råd, och hans enda tips var att försöka med provrörsbefruktning. Annars var chansen låg att de skulle få barn.

        Deras liv var nära att rasa samman, men de kämpade igenom den tuffa perioden fylld av sorg. När de beslutade sig för att försöka med provrörsbefruktning hängde deras relation på en skör tråd.

”Väntan mellan att vi var där på sjukhuset och genomförde befruktningen tills vi fick resultatet var värst” säger han när han berättar om händelsen. ”Hon var jävla lugn alltså, jag fattar inte. Men jag var som en halshuggen höna, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.” Han skrockar åt minnet, men jag ser den egentliga sorgen och tårarna som vill fram.

”Jag är gravid!” skrek Jolanta när hon kom utspringandes från toaletten. Hon slängde sig i hans famn och han kramade om henne hårt. Hon visade testet hon nyss kissat på, och det var positivt. Han kände hur det bubblade i hela kroppen av lycka och han kysste henne mjukt.

”Vi ska bli föräldrar älskling. Du och jag, vi ska ha en egen liten!” Han höll om henne, kysste henne gång på gång och viskade i hennes öra ”vi ska ha barn du och jag”. Tårarna rann på dem båda av lycka.

Hade de haft föräldrar att ringa hade de gjort det, men nu gick telefonsamtalen endast till vänner. Båda hennes föräldrar hade gått bort, han hade endast sin mor kvar. Henne hade han inte pratat med på flera år så han tyckte att det bara skulle kännas obekvämt att ringa och tala om för henne att hon skulle bli farmor igen. Hon hade det ju så bra med sina andra två barn och deras barn, så varför skulle han ringa och störa hennes liv?

När Jolanta var i åttonde månaden hade de gjort klart allt hemma för att bebisen skulle kunna komma när som helst. Hilding, som fortfarande inte behövt arbeta för att få pengar, hade bestämt att familjen skulle åka iväg på en utflykt, äta picknick och njuta av det vackra vårvädret. På väg hem händer det som inte får hända; de krockar.

På sjukhuset ser de att barnet inte överlevt och tvingas ta ut barnet ur Jolanta. Jolanta själv hamnar i koma, men Hilding klarar sig med endast blåmärken. Han satt vid hennes sida dag som natt och väntade på att hon skulle vakna upp, men det gjorde hon inte. Läkarna föreslog att hennes maskiner skulle stängas av, men Hilding vägrade. Hans fru skulle helt klart vakna, något annat fanns inte i hans värld.

När hon legat i koma i tre månader börjar Hilding ge upp, och för att tränga undan smärtan började han dricka alkohol. Drickandet går alldeles överstyr, och pengarna efter hans far börjar till slut sina. Han tvingas sälja deras fina hus, och flyttar in i en lägenhet. Att börja jobba är omöjligt, han har ingen utbildning för det. Dessutom har han vid det här laget blivit på tok för alkoholiserad.

Efter lite mer än ett år efter olyckan vaknade Jolanta äntligen upp efter den långa koman. Eftersom hennes muskler var så svaga tog det lång tid innan hon var på benen igen, och ännu längre tid tog det för henne att acceptera det som hänt.

Trots att Hilding fick tillbaka sin älskade fru tog han sig inte ur alkoholiseringen.

Till en början fungerade det ändå bra, Jolanta skaffade sig ett jobb för att försörja sin familj. Hon försökte lära sig att leva med alkoholen, men till slut orkade hon inte med sitt nya liv och lämnade honom för gott.  Efter det fanns det ingen återvändo, Hilding försvann längre och längre in i alkoholens värld.

Han tar min hand och håller den hårt. Jag vet att han inte vet om min hemlighet, men ibland känns det som att han ändå kan ana.

”När ses vi igen?” frågar han försiktigt.

”Snart, det lovar jag”, svarar jag och trycker hans hand mot min innan jag släpper den och går.

Han tror att jag bara är en vänlig själ som försöker hjälpa honom ur beroendet och ger honom mat och pengar. Aldrig kommer han väl riktigt förstå vårt egentliga samband.

Jag blev till under en av de kärleksfulla nätter mina föräldrar hade efter att min mor kom hem från sjukhuset. Hilding är min far, och det kommer jag aldrig någonsin förneka.

Skriven 24 mars 2010

Vaknar upp i en okänd soffa och ser på ett tak som inte är mitt. Försöker komma ihåg vad som hände igår, hur jag hamnade här, men det gör för ont. Det känns som att mitt huvud ska implodera. Slänger benen över soffkanten och sätter mig upp. Det straffar sig direkt, och jag måste luta huvudet i händerna och se ner i golvet för att inte spy. Det tar en stund, men till slut känner jag att jag kan se upp på omvärlden igen. Jag känner inte igen resten av lägenheten heller. En vägg är täckt av bokhyllor, som är fyllda med böcker. En annan består mest av fönster och en dörr ut på balkongen. Går fram och ser kisande ut på utsikten. Känner sakta men säkert igen mer och mer av omgivningen. Jag är i Stockholm, så mycket vet jag nu. Solen står högt på himmelen. Kastar snabbt en blick på klockan på andra sidan rummet som jag av någon anledning vet är där. Jag har sovit bort halva dagen. Det är ovanligt för att vara mig. Vad gjorde jag egentligen igår? Vänder mig om och går bort mot något som ser ut som ett kök. Får syn på att någon ligger på en madrass bakom soffan.

      ”Haha, jag fick soffan! Ni får sova på golvet!” Jag ligger på soffan och skrattar åt mina nya vänner som tydligen hade hoppats på att få dela soffan den natten.

       Vinglar till, förvånad av ”flashbacken”. Förvånad över att höra min egen röst säga det. Försöker minnas mer, men det går inte. Upptäcker att det faktiskt är två personer som ligger där, tätt hopslingrade. De påminner om en av de miljontals knopar som min pappa försökte lära mig när jag var liten och vi seglade tillsammans. Det känns lika meningslöst att försöka komma ihåg namnet på den nu som det gjorde då. Kliver över dem, vidare ut i det som visar sig vara ett kök. Jag tror aldrig jag sett så många tomma flaskor tidigare. Jag börjar förstå orsaken till min huvudvärk nu.

       I hopp om att hitta något piller för att mörda min huvudvärk börjar jag öppna skåpluckor. När jag gått igenom varenda skåp i köket, kylskåpet och frysen inkluderat, och endast hittat mitt favoritte ger jag nästan upp och sätter igång en kanna med tevatten istället. Jag känner mig dumt nog väldigt hemma i denna lägenhet. Slår mig ner på en av köksstolarna, men reser mig nästan med det samma. Hur dum får man bli om man letar huvudvärkstabletter i köket? De finns nästan alltid i badrummet. Men när jag öppnar dörren in till badrummet står en man med ryggen mot mig och kissar. Innan jag hinner slänga igen dörren vänder han sig om och säger ”Hej älskling”.

       En skärgårdsö. Vi är på en skärgårdsö. Hur vi kom hit vet jag inte. Hur vi ska ta oss härifrån vet jag inte heller. Ingen av oss vet riktigt vad som är upp eller ner. Micke håller mig hårt i handen. Han säger att han älskar mig. Jag säger med en smula osäkerhet i rösten ”Jag älskar dig också”, men det känns bra att säga det, så jag säger det igen och han lutar sig sakta fram tills våra läppar möts och allt känns helt enkelt bara rätt.

       Det sista jag kommer ihåg från skärgårdsön är mig själv säga ”ja”. Med en känsla av att jag egentligen redan vet vad jag ska se, ser jag ner på min vänstra hand. Mycket riktigt, på ringfingret sitter en ring. Skriker till och tar ett par steg bakåt. Ser från ringen till honom och tillbaka igen. Det kan inte vara sant. Jag skulle aldrig göra något som detta. Men ändå känner jag att det är sant, och jag får för en gång skulle känna den bittra smaken av verklighet sakta gnidas in i mitt ansikte.

~

Tack hjärtat för att du hjälpte mig att komma såhär långt. Och förhoppningsvis kommer jag hinna skriva vidare på detta nån gång..

XOXO

Babella