Vaknar upp i en okänd soffa och ser på ett tak som inte är mitt. Försöker komma ihåg vad som hände igår, hur jag hamnade här, men det gör för ont. Det känns som att mitt huvud ska implodera. Slänger benen över soffkanten och sätter mig upp. Det straffar sig direkt, och jag måste luta huvudet i händerna och se ner i golvet för att inte spy. Det tar en stund, men till slut känner jag att jag kan se upp på omvärlden igen. Jag känner inte igen resten av lägenheten heller. En vägg är täckt av bokhyllor, som är fyllda med böcker. En annan består mest av fönster och en dörr ut på balkongen. Går fram och ser kisande ut på utsikten. Känner sakta men säkert igen mer och mer av omgivningen. Jag är i Stockholm, så mycket vet jag nu. Solen står högt på himmelen. Kastar snabbt en blick på klockan på andra sidan rummet som jag av någon anledning vet är där. Jag har sovit bort halva dagen. Det är ovanligt för att vara mig. Vad gjorde jag egentligen igår? Vänder mig om och går bort mot något som ser ut som ett kök. Får syn på att någon ligger på en madrass bakom soffan.

      ”Haha, jag fick soffan! Ni får sova på golvet!” Jag ligger på soffan och skrattar åt mina nya vänner som tydligen hade hoppats på att få dela soffan den natten.

       Vinglar till, förvånad av ”flashbacken”. Förvånad över att höra min egen röst säga det. Försöker minnas mer, men det går inte. Upptäcker att det faktiskt är två personer som ligger där, tätt hopslingrade. De påminner om en av de miljontals knopar som min pappa försökte lära mig när jag var liten och vi seglade tillsammans. Det känns lika meningslöst att försöka komma ihåg namnet på den nu som det gjorde då. Kliver över dem, vidare ut i det som visar sig vara ett kök. Jag tror aldrig jag sett så många tomma flaskor tidigare. Jag börjar förstå orsaken till min huvudvärk nu.

       I hopp om att hitta något piller för att mörda min huvudvärk börjar jag öppna skåpluckor. När jag gått igenom varenda skåp i köket, kylskåpet och frysen inkluderat, och endast hittat mitt favoritte ger jag nästan upp och sätter igång en kanna med tevatten istället. Jag känner mig dumt nog väldigt hemma i denna lägenhet. Slår mig ner på en av köksstolarna, men reser mig nästan med det samma. Hur dum får man bli om man letar huvudvärkstabletter i köket? De finns nästan alltid i badrummet. Men när jag öppnar dörren in till badrummet står en man med ryggen mot mig och kissar. Innan jag hinner slänga igen dörren vänder han sig om och säger ”Hej älskling”.

       En skärgårdsö. Vi är på en skärgårdsö. Hur vi kom hit vet jag inte. Hur vi ska ta oss härifrån vet jag inte heller. Ingen av oss vet riktigt vad som är upp eller ner. Micke håller mig hårt i handen. Han säger att han älskar mig. Jag säger med en smula osäkerhet i rösten ”Jag älskar dig också”, men det känns bra att säga det, så jag säger det igen och han lutar sig sakta fram tills våra läppar möts och allt känns helt enkelt bara rätt.

       Det sista jag kommer ihåg från skärgårdsön är mig själv säga ”ja”. Med en känsla av att jag egentligen redan vet vad jag ska se, ser jag ner på min vänstra hand. Mycket riktigt, på ringfingret sitter en ring. Skriker till och tar ett par steg bakåt. Ser från ringen till honom och tillbaka igen. Det kan inte vara sant. Jag skulle aldrig göra något som detta. Men ändå känner jag att det är sant, och jag får för en gång skulle känna den bittra smaken av verklighet sakta gnidas in i mitt ansikte.

~

Tack hjärtat för att du hjälpte mig att komma såhär långt. Och förhoppningsvis kommer jag hinna skriva vidare på detta nån gång..

XOXO

Babella