”Jag hade det egentligen jävligt bra. Det hade jag.” Han upprepar det minst tre gånger varje gång vi ses. Han pratar ständigt om Jolanta, hans stora kärlek i livet. Om sina föräldrar och sin uppväxt.

”Du vet, jag har inte alltid varit såhär. Alkoholiserad och skit, du vet.” Han för ölflaskan till läpparna, men ändrar sig. ”Hon var ju så jävla fin!” skriker han och dricker sedan upp resten i den halvtomma flaskan.

Hilding föddes i en fin familj. Han gick i privatskola eftersom hans pappa var en högt uppsatt politiker, och därmed tjänade mycket pengar. Han fick alltid höra att han var mycket lik sin far, både som ung och på senare år.

     Hilding brydde sig aldrig särskilt mycket om skolan ändå, han tyckte inte att något spelade någon större roll. Han skulle ändå inte behöva jobba sedan, han skulle leva på sin pappas pengar. Att hans mamma hade barn sedan tidigare brydde han sig inte om, de skulle inte få pappans pengar, och pengar är det enda viktiga i denna värld. Att hans mamma överöste honom med kärlek rörde inte heller hans stenhjärta.

     Som sagt var hans pappa högt uppsatt politiker. Det gjorde att hans mamma valt att inte jobba alls under Hildings uppväxt, utan bara ta hand om honom tills han var tillräckligt gammal för att ta hand om sig själv. Under sina två första barns uppväxt hade hon ett fast jobb med dålig lön och många timmar, och dessutom skulle hon vara en bra mor. Vem som helst förstår ju att hon blev sliten. Men de barnen älskade henne åtminstone, till skillnad från Hilding.

När Hilding passerat 20 års-strecket åkte han ner till Portugal för att arbeta hos en av sin fars kontakter. När Hilding kom dit och fick se vad han skulle jobba med blev han djupt besviken och tog det som en bestraffning från sin far. Det var i själva verket ett sätt att visa att Hilding nu ska ta och skaffa sig ett eget liv.

Mannen han jobbade hos kom från Jugoslavien och hade flyttat till Portugal, då han tyckte att det var ett exotiskt och spännande land där han hoppades kunna utvecklas både som person och inom arbetet. Dock gick det inte så bra, familjen förlorade sina pengar. Mannen hade även en dotter vid namn Jolanta. Hon var ganska kort och knubbig, hade långt, tjockt svart hår och glasögon, inte direkt vacker i de flestas ögon. Rent utav ful skulle de flesta säga. Hon arbetade som assistent åt sin far och skötte det mesta pappersarbetet runt hans jobb.

Eftersom Hilding och Jolanta var i ungefär samma ålder ansåg deras pappor att de skulle träffas enskilt. Mammorna hade inget att säga till om i den frågan. De var långt underordnade männen i förhållandet och familjen i allmänhet. Hilding och Jolanta själva tyckte att det inte var någon bra idé. Ingen av dem tyckte något särskilt om varandra, dessutom hade de svårt att förstå varandra eftersom hennes engelska var mycket knackig, och hans var inte mycket bättre.

Men efter mycket om och men träffades de på en restaurant i byn där de bodde. Det var Jolantas pappa som tipsat om restauranten, så Hilding visste inte vad han hade att förvänta sig.

Jolanta däremot hade varit där oändligt många gånger och älskade restauranten. Hon hade varit där med många män efter sin fars vilja, men ingen av dem hade varit rätt för henne. Hon trodde inte att det skulle fungera med Hilding heller, det hade inte känts något speciellt alls de få gånger de träffats, det hade endast varit obekvämt.

Hilding plockade hur som helst upp Jolanta hemma hos henne. Han var uppklädd i nystruken fin kostym och allt som hör därtill. Jolanta var också uppklädd i sin mammas klänning från när hon var ung. Den var sliten och urfärgad av åren, men det finaste plagg hon hade. Ändå blev hon vacker i Hildings ögon, han hade ju tidigare bara sett henne i de kläder hon jobbade i, vilka inte var på långa vägar lika dekorativa som den gamla klänningen var.

När de kom fram till restauranten hade de inte sagt mycket mer än hej, och det gjorde dem båda osäkra. Att restauranten var Jolantas favorit hade hennes pappa gjort klart för Hilding, och han ville inte förolämpa henne genom att ogilla den. Trots det ryckte han till när de klev in genom dörren.

Jolanta såg hans reaktion och såg ned i golvet. Hon hade förstått att Hilding kom från en betydligt finare familj än hon, och att han var van vid betydligt bättre förhållanden än det hon levde i. Hon såg på sin klänning, på hans kostym och tillbaka. Tårarna ville välla fram när hon insåg att hon antagligen inte var fin nog för honom. Hon frågade sig själv, förvånad av sin reaktion, om det faktiskt kunde vara så att hon fattat tycke för Hilding på den lilla stunden de träffats?

Hildings reaktion berodde mest på inredningen i restauranten. Det var gamla möbler som egentligen behövdes kläs om. Hela stället gav intrycket av att ägarna egentligen inte brydde sig, de ville bara vinna lite pengar på stället för att sedan kunna ta sig därifrån, till något annat land.

”Jäkla portugiser” tänkte Hilding.

Trots att första träffen inte var exemplarisk var de gifta några år senare. Eftersom Hilding hade gränslös tillgång till sin fars pengar (och hans fars pengar var näst intill gränslöst mycket) hade han köpt ett fint hus i Sverige till dem båda, och Jolanta hade fått många nya klänningar som hon inte behövde skämmas över.

Berättelsen om min kära vän borde avslutas här med att de levde lyckliga i alla sina dagar och fick många vackra barn tillsammans, men tyvärr blev det inte så.

Hilding och Jolanta försökte år efter år med att få barn, men det blev aldrig något. Till slut gick de till en läkare för att få råd, och hans enda tips var att försöka med provrörsbefruktning. Annars var chansen låg att de skulle få barn.

        Deras liv var nära att rasa samman, men de kämpade igenom den tuffa perioden fylld av sorg. När de beslutade sig för att försöka med provrörsbefruktning hängde deras relation på en skör tråd.

”Väntan mellan att vi var där på sjukhuset och genomförde befruktningen tills vi fick resultatet var värst” säger han när han berättar om händelsen. ”Hon var jävla lugn alltså, jag fattar inte. Men jag var som en halshuggen höna, visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen.” Han skrockar åt minnet, men jag ser den egentliga sorgen och tårarna som vill fram.

”Jag är gravid!” skrek Jolanta när hon kom utspringandes från toaletten. Hon slängde sig i hans famn och han kramade om henne hårt. Hon visade testet hon nyss kissat på, och det var positivt. Han kände hur det bubblade i hela kroppen av lycka och han kysste henne mjukt.

”Vi ska bli föräldrar älskling. Du och jag, vi ska ha en egen liten!” Han höll om henne, kysste henne gång på gång och viskade i hennes öra ”vi ska ha barn du och jag”. Tårarna rann på dem båda av lycka.

Hade de haft föräldrar att ringa hade de gjort det, men nu gick telefonsamtalen endast till vänner. Båda hennes föräldrar hade gått bort, han hade endast sin mor kvar. Henne hade han inte pratat med på flera år så han tyckte att det bara skulle kännas obekvämt att ringa och tala om för henne att hon skulle bli farmor igen. Hon hade det ju så bra med sina andra två barn och deras barn, så varför skulle han ringa och störa hennes liv?

När Jolanta var i åttonde månaden hade de gjort klart allt hemma för att bebisen skulle kunna komma när som helst. Hilding, som fortfarande inte behövt arbeta för att få pengar, hade bestämt att familjen skulle åka iväg på en utflykt, äta picknick och njuta av det vackra vårvädret. På väg hem händer det som inte får hända; de krockar.

På sjukhuset ser de att barnet inte överlevt och tvingas ta ut barnet ur Jolanta. Jolanta själv hamnar i koma, men Hilding klarar sig med endast blåmärken. Han satt vid hennes sida dag som natt och väntade på att hon skulle vakna upp, men det gjorde hon inte. Läkarna föreslog att hennes maskiner skulle stängas av, men Hilding vägrade. Hans fru skulle helt klart vakna, något annat fanns inte i hans värld.

När hon legat i koma i tre månader börjar Hilding ge upp, och för att tränga undan smärtan började han dricka alkohol. Drickandet går alldeles överstyr, och pengarna efter hans far börjar till slut sina. Han tvingas sälja deras fina hus, och flyttar in i en lägenhet. Att börja jobba är omöjligt, han har ingen utbildning för det. Dessutom har han vid det här laget blivit på tok för alkoholiserad.

Efter lite mer än ett år efter olyckan vaknade Jolanta äntligen upp efter den långa koman. Eftersom hennes muskler var så svaga tog det lång tid innan hon var på benen igen, och ännu längre tid tog det för henne att acceptera det som hänt.

Trots att Hilding fick tillbaka sin älskade fru tog han sig inte ur alkoholiseringen.

Till en början fungerade det ändå bra, Jolanta skaffade sig ett jobb för att försörja sin familj. Hon försökte lära sig att leva med alkoholen, men till slut orkade hon inte med sitt nya liv och lämnade honom för gott.  Efter det fanns det ingen återvändo, Hilding försvann längre och längre in i alkoholens värld.

Han tar min hand och håller den hårt. Jag vet att han inte vet om min hemlighet, men ibland känns det som att han ändå kan ana.

”När ses vi igen?” frågar han försiktigt.

”Snart, det lovar jag”, svarar jag och trycker hans hand mot min innan jag släpper den och går.

Han tror att jag bara är en vänlig själ som försöker hjälpa honom ur beroendet och ger honom mat och pengar. Aldrig kommer han väl riktigt förstå vårt egentliga samband.

Jag blev till under en av de kärleksfulla nätter mina föräldrar hade efter att min mor kom hem från sjukhuset. Hilding är min far, och det kommer jag aldrig någonsin förneka.

Skriven 24 mars 2010

 

Bella

16 april 2011 15:51

Fantastisk text..

babella

16 april 2011 16:16

Tack så jättemycket!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Okej, så jag har pretty much gett upp idén på att jag kommer få igång denna blogg igen. Dock har jag både twitter och tumblr för er som ändå vill följa mina knäppa tankar.   Twitter: http://twitter.com/#!/Ramevik Tumblr: http://frokenramevik.tu...

Känns som att jag varit borta i en evighet. Minns inte när jag bloggade senast. Minns inte vad jag skrev. Har haft en hektisk sommar I guess. Men nu är skolan igång igen, och jag tänker köra igång med veckans citat, bara för att jag är citatälskare. ...

Två veckor. Två jävla veckor. Det är så länge en man (om man ens kan kalla dem det än) står ut med mig numera. Är jag verkligen såååå... Ja, tråkig? Eller vad fan är problemet? Själv tror jag att jag helt enkelt är på tok för vanlig, eller åtminstone...

Tänk om jag bara kunde få spola tillbaka tiden och göra om, göra rätt... Skulle ge massor för det. Fattar inte hur allt kunde bli så fel så fort.   Jag känner verkligen att Gnesta inte är ett ställe för mig. Har bott här typ.. Ja, 7 år blev det v...

En kvinna står nedgrävd till midjan med bakbundna händer. Hennes man, far och söner kastar stenar på henne. På sönernas kinder rinner tårar, medan det på Sorayas kropp rinner blod.   Denna scen ut ”The Stoning of Soraya M” kommer aldr...