En kvinna står nedgrävd till midjan med bakbundna händer. Hennes man, far och söner kastar stenar på henne. På sönernas kinder rinner tårar, medan det på Sorayas kropp rinner blod.

Denna scen ut ”The Stoning of Soraya M” kommer aldrig att försvinna från min näthinna. Samtidigt känner jag en glädje över att åtminstone inte detta händer i Sverige, även om det ibland kan tyckas vara nära.

70 000 människor i Sverige mellan 13 och 25 år upplever ”begränsade villkor” när det gäller deras blivande äktenskap. 16 % av flickorna i Stockholms stad får inte själva välja vem de ska gifta sig med. Ungefär 1500 unga kvinnor riskerar att utsättas för våld som hör ihop med familjens heder.3 % av pojkarna och 7 % av flickorna i årskurs nio i Stockholm stad lever under ”hedersrelaterade begränsningar där hot och våld ingår”.

Men ärligt talat, även om det är en anonym enkät är det förmodligen långt ifrån alla som utsätts för hedersvåld faktiskt erkänner det. För det är väl också en skam i det, att bli slagen eller bli hotad. Normen är ju en lycklig familj. Dessutom är kunskapen om vad som utmärker hedersvåld för liten. De redovisade siffrorna är skrämmande stora, men mörkertalet är förmodligen större.

Det märkligaste är att för bara 10 år sedan fanns knappt ens begreppet ”hedersvåld”. Först i slutet av 1990-talet uppmärksammades problemet i västvärlden genom FN.

Sara och Pela mördades 1996 respektive 1999. Hade de mördats bara några år tidigare hade det setts som två mord i mängden, men nu såg man plötsligt kvinnornas öden med andra ögon. Kvinnorna hade utsatts för hedersmord. Nu reste sig en kvinna, Fadime, och sa ifrån. 2001 talade hon i riksdagen och berättade hur hon på grund av sin kurdiska bakgrund och svenska pojkvän blev misshandlad, utfryst och dödshotad av sin familj. Två månader senare var även hon död, mördad av sin far, skjuten med två pistolskott. Ännu ett hedersmord i Sverige, ett land där detta inte ska kunna hända.

Dessa tre kvinnor, framför allt Fadime, öppnade svenskarnas ögon för hedersvåldet. I november 2010 mördades ännu en kvinna, Jian. Medan kronprinsessan gick på Fadimes begravning och det gjordes dokumentärer om henne, skrevs det knappt om Jian i tidningarna. Man kan ju fråga sig, varför? Vill politikerna och media tysta ned fenomenet eftersom de skäms över att det finns i vårt land, kanske?

Genom att inte uppmärksamma fenomenet förminskar politiker och media, det vill säga samhället, problemet. De kanske känner medkänsla, men visar det i så fall inte. De ignorerar att hedersvåld strider mot autonomprincipen och den mänskliga rättigheten ”Var och en har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet”. De blundar för att hederskulturen ibland helt ignorerar människovärdet.

Det är aldrig rätt att döda, men ändå ursäktar samhället männen, och kvinnorna, som genomför morden genom att säga att ”det tillhör ju faktiskt deras kultur”, genom att kalla det hedersmord. Vi kan inte sitta här och acceptera att dessa kränkningar fortgår genom att skylla på kulturkrock. Vi kan inte heller lägga skulden på de mördade flickorna och säga att det de gjort är moraliskt fel och strider mot deras kultur. Det är väl ingen som skulle säga att en svensk kvinna får skylla sig själv om hon blev mördad för att hon varit ”otrogen” mot sin före detta man?

Invandrare får mer än gärna ta med sin kultur till Sverige, jag tycker själv att det är underbart att Sverige är ett så multikulturellt land. Men när kulturella handlingar bryter mot svensk lag får de faktiskt backa lite. Svensk lag bygger ju trots allt på bland annat alla människors lika värde och demokrati. Visst måste även svenskar anpassa sig efter invandrare, men Sverige måste ändå få vara ett demokratiskt land. Alla måste respektera varandra oavsett etnicitet. Men har man immigrerat till ett land, oavsett vilket, har man ett ansvar att interagera sig, utan att behöva assimilera sig.

Att samhället accepterar, ignorerar och ursäktar dessa mord får mig att skämmas över att vara svensk. Politikernas moral och värdegrund måste vara helt vrickad eftersom de inte gör mer. Det har lagts många miljoner kronor på att förebygga hedersrelaterat våld, men det finns ingen klar definition av vad hedersvåld faktiskt innebär. Så hur ska vi kunna förebygga något vi inte riktigt vet vad det är? Det är det vi behöver lägga kraft på i första hand.

Jag föreslår att samhället, polisen och media ska bjuda in och involvera de som faktiskt lever i en hederskultur när man bestämmer hur man ska handskas och lösa problemet. Hedersvåld får bara inte förekomma.

Skriven 23/4 -11 för kursen Etik- och livsfrågor.