Hur kommer det sig att kärlek är så svårt?

Tänk om universum vore fulländat. Då skulle man födas, växa upp med massor av kärlek i en värld utan krig, helt ovetande om att det finns annan kärlek än den man får från föräldrar och andra släktingar. Sen, vid någon ålder, så blir man mogen. Man lär sig att man kan älska någon på andra sätt än man älskar sina föräldrar. Och så blir man kär i nån, gifter sig och skaffar barn. Och innan dess har man skaffat sig en bra utbildning och ett bra jobb, så man kan försörja familjen. Och man kan såklart inte bli kär i någon annan än den man gift sig med, man älskar bara den och vill aldrig ha någon annan. Sen dör man. Samtidigt som sin partner såklart, så man slipper vara ledsen över det.

Synd att vi inte lever i ett fulländat universum. Eller tur kanske.

Uschuschusch, varför alla dessa tankar? Och varför alla dessa känslor?

Till er som vill ha en uppdatering om resten av mig just nu:
x Jag har börjat skolan igen. Konstigt nog längtade jag efter att gå i skolan. Skönt att ha det som vanligt igen, I guess.
x Jag har nya glasögon. Stora, svarta plastglasögon. Det är knappt någon som märker att jag inte har mina gamla, så jag antar att de passar bra. Eller så passar de fett illa, men ingen vågar säga något.
x Jag färgade håret idag. Jag tror att det blev fail. Igen. Precis som förra gången. Men denna gång berodde det inte på att frisören inte färgade den färg jag skulle ha, utan att vi hade för lite färg. Men jag ska färga det igen. Snart.
x Jag började töja örat igår. Men jag tappade den igår också. Så jag måste köpa ny. 60 kronor bara sådär, åt helvete. Kul.
x Jag kanske borde byta namn. Babella Bitterfitta. Passar helt klart bättre.
x Oh, right. Jag har hittat min tvillingsjäl.

XOXO
Babella